Jag skulle njuta av AXA Fjällmaraton hade jag sagt, men väl på plats började tävlingshornen växa. Klart jag skulle försöka få en bra i tid. Förra årets mellantider memorerades. Om allt kändes bra var det bara att köra.
Fållan för 5-6 timmar var fullpackad när jag kom ned till starten och jag hamnade längst bak. Förra året var det inga problem att ta sig längre fram. Det knorrades i leden om att många var överoptimistiska när det gällde deras förmåga.
Starten gick och alla rusade iväg. Jag försökte skaffa mig ett bättre utgångsläge inför klättringen upp till första fjället. Det gick så där.
Efter grusvägen blev det trångt och tempot i skogen var lågt. Uppe på toppen av Välliste hade jag redan tappat 7 minuter. Nu bar det av nedför. Vissa partier var riktigt kladdiga. De senaste dagarna regn hade gjort sitt.
Tyckte jag pinnade på bra. Det gick till och med så snabbt att jag höll på att lämna efter mig en sko i gyttjan på väg ner. Vid Ottsjö hade jag tappat ännu mer tid. Hmmm… Bestämde mig för att göra som jag tänkt och njuta istället. Det hade börjat bli riktigt varmt. Jag svettades kopiöst.
Uppe på Hållfjället stannade jag för att knyta om skorna för att klara den tekniska löpningen ned till Nordbottnen. Tidtagningschippet justeras också eftersom den börjat skava på vristen.
Strax innan Norrbottnens vätskestation fick jag känningar av en kramp som nästan bara kommer under fjällmaran. Kramp i hålfoten! Fötterna ville rulla ihop sig till bollar. Tassandet på tårna ned för fjället tar på krafterna och utsätter ovana muskler för nya prövningar.
Jag fyllde på med mer energi och förberedde mig för väggen. Trampade på efter bästa förmåga upp för Ottfjället. För en gång skull gjorde jag allt det där man ska göra men aldrig gör när man har bråttom till målet: Dricker och svalkar mig i fjällbäckar, stannar och väntar in den den espresson vid vindskyddet osv.
Det var riktigt skönt att släppa alla tidstankar. Jag njöt verkligen av färden ned för Ottfjället. Ingen stress. Snustorra spänger. Min äldsta son eskorterar mig elljusspåret fram till fjällstationen och jag ”spurtade” i mål med minstingen. Tiden blev till och med sämre än det första året jag sprang loppet, men vad gör väl det.
Analys
Det blev lite som jag trodde. Backträning och däcklöpning i all äran, fjällmaran kräver gammal hederlig snabbheten också. Mitt ultralunkande de senaste 12 månaderna hjälper inte så mycket även om mängden ökat. På jogg.se står det att mitt personbästa är 4:49 min/km. Det baseras på det senaste årets snabbaste pass över 5 km.
Arrangemanget
Loppet bli större och proffsigare för varje år. Patrik och gänget lyckas ändå behålla det personliga touchen.
I år hann jag gå på några föreläsningar också. Det var kul att se och höra Emelie Forsberg i en knökfull föreläsningssal. Johan Johansson ökade mitt sug efter UTMB. Jag har ju kvalpoängen att söka, men samtidigt är det svårt att få till en bra träning här i Stockholm och jag vet inte om jag har lust att göra en så stor satsning just nu.
Markus Torgeby var helgens störst behållning. Mycket av det han berättade hade jag hört förut men det var värt att höra igen. Han avslöjade att han skriver på en bok som kommer ges ut av Offside Press. I höst kommer han även ha några löparläger och jag skrev upp mig på intresselistan så klart.
GoPro-filmandet då?
Kameran var med och jag lyckades väl filma en del. Det är dock en helt annan sak att filma några minuters stiglöpning hemma jämfört med ansträngande teknisk fjällöpning. Resultatet kommer dyka upp en YouTube-kanal när dig inom en snar framtid.
