Ultra-Trail du Mont-Blanc 2015 – del 3

Det känns som jag gått nedför i en evighet. Egentligen borde jag plocka fram pannlampan, men orkar inte. La Fleure (108 km) borde dyka upp snart. Jag följer en flod, grusvägen blir asfaltsväg och bebyggelsen börjar. Funktionärer möter upp och säger något som jag inte förstår. Det är säkert något om cut off-tider.

Stämningen är hög vid kontrollen. Jag går in i tältet och stänger av min klocka. Det är slut. Jag hoppar av här. Har känt mig som en bromskloss hela vägen ned från Grand Col Ferret.

Jag vill bara plocka fram en megafon och skrika ”Lägg ned, ni kommer aldrig klara det!” till alla som äter, vilar eller donar med utrustningen. Jaha, vad ska göra nu? Klockan är 21, ska jag vänta i en och halv timme tills tiden har gått ut och hoppas man får åka buss till Chamonix?

Efter att jag stirrat på allt som pågår runt om kring mig en stund börjar dock tanken om att fortsätta gro. Det är mörkt ute och jag gillar ju att springa på natten. Ingen sol behöver man oroa sig över heller. Jag äter, dricker och plockar fram pannlampan.

När jag lämnar tältet står det en man som pekar på löparen bredvid mig och säger ”Go, Sweden!” eller något liknande. Jag är tvungen att vända mig och titta på nummerlappen. Och visst är det en svensk. Peter har haft problem med magen under stora delar av loppet och tänker promenera i mål. Det hinner man. Han har koll på banan eftersom han sprang CCC ett par år tidigare. Vi slår följe.

Det är en ganska lättlöpt mil innan klättringen till Champex-Lac. Tiden går fort när man har sällskap igen. Allt jobbigt är glömt för ett tag. De fyra sista kilometrarna till kontrollen är en brant stigning. Skenet från pannlampor blinkar retligt högt över våra huvuden.

Champex-Lac är en större kontroll med sittplatser för både löpare och eventuell support. Jag passa på och äter ordentligt, samt försöker töja ut mina stela lår. Det går så där.

Vi lämnar värmen bakom oss. Det bär av nedåt igen. Stigen är teknisk med stora stenar som är knepiga att ta sig an med stela ben. Jag råka vrida till knät. Aj, det var inte så bra. Eller… Om det börjar krångla så har jag i alla fall en anledning att bryta. Efter några kilometer tänker jag inte mer på det.

Under första natten tyckte jag att vissa stubbar och stenar såg ut som sovande löpare, nu dyker de upp på riktigt. Titt som tätt passerar man löpare som sover i skogen. Ibland i små klungor, ibland ensamma med överlevnadsfilten som täcke och en sten som kudde.

Klättringen som kommer är den jobbigaste på hela loppet. Ljudet av forsande vatten dånar runt om kring. Man är tvungen att använda stavarna för att häva sig upp på stenblocken. Det tar aldrig slut, däremot gör jag det. Jag måste sätta mig och få i mig mer energi. Peter försvinner in i mörkret.

Till slut planar det ut. Jag börjar frysa och är tvungen att sätta på mig jackan. Det räcker inte utan jag får stanna igen och plocka fram en långärmad tröja och handskar. Nu gäller det bara att ta sig till nästa station utan att krascha helt.

Foto: Maindru photo.

Solen är på väg upp när jag passerar toppen. Det är säkert jättefint, men jag kan inte ta in det. När jag når Trient (141 km) är jag redo att bryta igen. Jag går igenom samma procedur som i La Fleure förutom att jag inte stänger av klockan.

Ingen av anledningarna till att sluta håller när jag väl tänker efter. Det funkar inte att bara lägga av för att man är trött eller för att det inte är roligt längre. Att jag varit vaken i snart två dygn spelar säkert en roll.

Jag pallrar mig iväg en halvtimme innan det är för sent. Det ska finnas ett peppande gäng i Vallorcine som väntar på mig. När jag når näst sista klättring är jag fokuserad igen. Känner mig stark, inne i bubblan. Passerar en del löpare på vägen upp. Koklockor hörs från toppen. Det är ingen hejarklack ut kossor som betar slött.

På vägen ned tål jag inte att ha någon flåsande i nacken utan släpper gladeligen förbi alla som har högre fart. Det hörs stoj och stim långt ned i dalen. Ellen, Johnny och Coyntha möter mig med hejaramsor och energi i överflöd.

Johnny meddelar att sista stigningen är brutal. Det är två väggar med en liten platå emellan. Innan bergen är det en flacka sektion. Solen gassar för fullt igen. Jag ska fixa detta.

Foto: Maindru photo.

Det står ganska mycket publik längs med vägen. Stämning är väldigt märklig. Känner mig nästan som en astronaut som är på väg till rymdfärjan. Alla önskar lycka till med färden mot Chamonix. Ett ord som förekommit under hela loppet är courage. Nu börjar innebörden sjunka in. Mod, det är kanske det som krävs för att klara denna sista ansträngning.

Själva klättringen är inte så jobbig när jag håller på. Blir nästan förvånad när jag är klar med andra väggen. Det är dock en bit kvar till kontrollen ser jag på banprofilen som jag har med mig. Långa kilometer är det. Och benen är helt slut visar det sig när jag väl försöker springa. En helikopter flyger omkring och filmar oss eftersläntrare.

Jag passerar det rödvita läkartältet och det lilla ”växthuset” för trötta löpare som finns i anslutning till varje topp. Nummerlappen scannas av, men detta är inte själva kontrollen. Det bär av ned och upp igen innan man till slut når La Flegere. 8 kilometer kvar och 800 meter nedåt ska vi.

De 300 första höjdmetrarna går snabbt, men sedan börjar serpentinvägen som aldrig vill ta slut. Det är flackt och bitvis stökigt. Jag försöker småspringa för att det känns som tiden håller på och rinner iväg.

Under hela sista berget har jag slagits av otaliga deja vu-ögonblick. Allt verkar så bekant. Varför har inte tränat här förut? Jag måste tipsa mina vänner om denna stig osv.

Det dyker upp några funktionärer som säger att det finns massor med tid kvar. Litar dock inte på dem utan skyndar mig på. Till slut kommer vägen som leder till Chamonix. Jag blir eskorterad av en kille som tydligen följer mig på Twitter. (Kommer tyvärr inte ihåg namnen, så lämna gärna en kommentar om du läser detta.)

När jag passerar dropbag-utlämningen möter jag Peter som jag hade sällskap med under natten. Han kom i mål en halvtimme innan. Gatorna är fortfarande kantade med publik och strax innan målrakan möts jag av familjen som springer i mål med mig.

Klockan stannar på 45:55:34. Äntligen kan jag andas ut. Detta blev lite mer äventyr än jag hade planerat.

Om du vill läsa hela rapporten hittar du del 2 här och del 1 här. Börja med del 2 om du vill ha historien i kronologisk ordning.