Ultra-Trail du Mont-Blanc 2015 – del 1

Klockan är 16:51 på lördagen. Det har tagit 23 timmar att ta mig 97 km (och 5750 höjdmeter). Jag står en bit upp på berget, men ser fortfarande kontrollen jag lämnat bakom mig. Det är dags att göra samtalet jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag ringer Mia och berättar att jag funderar på att vända tillbaka och bryta loppet. Hur kunde det bli så här?

De senaste timmarna i solen har börjat bryta ned mig. När jag ser lemmeltåget som fortsätter upp för berget fattar jag inte varför de fortsätter. Jag får panik av tanken på alla timmar som återstår. Efter några uppmuntrande ord från Mia går jag en bit till men känner mig tvungen att sätta mig på en sten. Fan.

UTMB: Salomon Sense 4 Ultra SG

Löpare passerar med bestämda steg. Jag byter några ord med en äldre britt. Vi båda har svårt för värmen. Han är dock positiv och meddelar att vi har massor med tid på oss. Stämmer verkligen det? En av löparna jag träffade i Arnuva sa att cut off-tiderna skulle bli hårdare från och med nu. Speciellt med tanke på att de återstående bergen är tuffare. Jag sitter kvar ett tag till.

Till slut börjar jag färden upp till Grand Col Ferret. Det är 5 km och 750 höjdmeter till toppen och sedan nästan en mil och 1100 höjdmeter ned till nästa kontroll. Innan serpentinstigen tar vid sätter jag mig igen och plockar fram familjens överraskning som de hade gömt i drop bagen som fanns i Courmayeur. När jag ringde och tackade för presenten lovade jag att äta min Tupla (finsk choklad) när jag var riktigt låg. Nu är det läge att göra det. Självklart har allt smält till en enda sörja i förpackningen, men jag klämmer i mig en av chokladbitarna ändå.

Tupla

Jag får sällskap av en engelsman som också behöver fundera på livet en stund. En landsman till honom passerar och stirrar bestämt.
– Du funderar väl inte på att bryta nu?
– Nej, självklart inte… Jag behöver bara lite extra energi.
Jag tror inte riktigt på det han säger. Det finns tvivel i både blicken och rösten.

Vi tar oss samman och trampar vidare upp för backen.

I nästa del spolar jag tillbaka till starten av detta äventyr.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Nu har jag ju aldrig gjort något som UTMB, men jag känner igen de där demonerna, från andra upptåg. Bra berättat! Ingen brådska, men jag ser fram emot resten av din berättelse.

    • Tack, jag hade många demoner att tampas med under detta lopp. Det fanns många ljusa stunder också som tur är.

  • Nu vill man ju definitivt höra hela historien!