Ultra-Trail du Mont-Blanc 2015 – del 2

Trodde jag hade kontroll på allt, men det blir kaos innan start ändå. Tuppluren innan loppet blir lite för lång. Jag har plockat fram allt och packat ryggsäcken, men vill gärna dubbelkolla utrustningen. Tiden rinner iväg. När jag ska lämna dropbagen och gå till starten blir jag alldeles blöt på ryggen. Blåsan med vatten är slarvigt stängd och en halv liter vatten flyter omkring i väskan nu. Gör om och rätt.

Börjar småspringa till dropbag-lämningen tills jag märker att inte är ensam med att vara ute i sista minuten. Jag slappnar av och promenerar till lämningen och vidare till starten. Vid kyrkan bakom starten möte jag familjen. Vi tar det lugnt i skuggan. Jag har inga planer på att stå långt fram när startskottet går.

Starten för UTMB 2105

Till slut börjar Vangelis Conquest of Paradise ljuda ur högtalarna, nedräkning och iväg. Äntligen får man börja springa. Det är trångt på gatorna i Chamonix, men det gör inget. Man kommer hinna bli trött utan att spurta i början. Vi lämnar civilisationen och svänger in på en bred grusväg. Jag kommer ikapp Coyntha och vi snackar en stund. Efter några minuter träffar jag en till svensk, Marcus. Vi håller ihop under början av loppet. Efter vätskekontrollen är det dags för första klättringen.

Jag är väldigt nyfiken på hur en bula på höjdkurva är i verkligheten. Banan går upp för en slalombacke. Stavarna plockas fram även om de kanske inte behövs just nu. Jag håller koll på höjdmetrarna med klockan. När vi nästan är uppe på 1800 meters höjd vänder jag mig om och njuter av utsikten ner till Chamonix långt borta i dalen. Allt känns riktigt bra. Det här var inte så farligt.

Nedförslöpningen börjar brant. Jag försöker pinna på efter bästa förmåga. Låren får verkligen jobba. De planar ut när vi vänder in i skogen. Tempot sänks och det bildas köer. Mörkret börjar sänka sig. Hade hoppats komma till nästa kontroll innan jag var tvungen att plocka fram pannlampan, men är tvungen att göra det innan.

Vi kommer till första kontrollen med mat, Saint Gervais. Det finns en hel del att välja emellan. Jag fastnar för Cola, bubbelvatten, salta kex, ost, russin och banan. Det kommer bli min basföda i början av loppet, förutom Tailwind i flaskan och diverse gel. Nästa mil ser ut att vara flackare, men det är backig ändå. Marcus flyter iväg och jag tassar på själv. Redan nu springer man förbi löpare som har problem med magen och kräks i diket.

Ny kontroll med mat och dryck. Sedan börjar nästa berg. Det är den längsta klättringen, inte så teknisk dock. Vid ett ställe är det rena rama festivalen. AC/DC på högsta volym, brasor och koklockor i en salig blandning. En löpare som sprungit UTMB tidigare tycker att denna stigning är den jobbigaste på hela loppet.

Första natten under UTMB
Foto: Maindru photo.

Det är nu man börjar få lite perspektiv. Pärlbandet av pannlampor fortsätter hur långt upp som helst. När man tittar bakåt är det samma sak.

Känner mig lite matt när vi närmar oss toppen. Det är svalt och skönt i luften. Jag tar en gel för att piggna till. Nere i nästa dal är det en ny kontroll igen, Les Chapieux (49 km). Vissa löpare får sin obligatoriska utrustning kontrollerad.

Jag passar på och fyller blåsan med mer vatten och fortsätter till borden med mat. På vägen ut från tältet märker jag att stavarna saknas! Jag får backa tillbaka till vattnet där de står lutade mot en vägg. Puh.

Banan fortsätter på en asfaltsväg upp mot Col de la Seigne. Jag bländar ned pannlampan och stirrar upp mot den stjärnklara himlen. Pärlbandet slingrar sig längst med bergssidan. Vägen blir smalare och mer teknisk. Det går upp och ner om vartannat. Allt känns fortfarande toppen. Jag är inne i bubblan.

Telefonen plingar till. Välkommen till Italien! Minnesbilderna börjar bli suddiga här. Sömnbristen har inte gjort sig påmind, men jag märker att jag inte kommer ihåg i vilken ordning allt kommer. Alplandskapet har i alla fall blivit ogästvänligare.

Det börjar ljusna när vi kommer över ett krön. En magisk gryning, men var är stigen? Man får ta sig fram på klippblock. Känner mig inte speciellt kaxig längre. Det fortsätter nedåt till ett disigt deltalandskap med en liten provisorisk tältby, Lac Combal (64 km). Vid kontrollen är jag tvungen att förstärka klädseln. Det är rått och kallt.

Jag fortsätter längst med en å och påbörjar den sista klättringen innan Courmayeur. 500 höjdmeter upp och ned igen till en vätskekontroll. Sedan blir det en brutal nedfärd till sporthallen med alla dropbags. 800 höjdmeter avverkas på 4 kilometer. Man springer under en av alla linbanor. Låren bränner när jag sätter mig vid ett bord och ska ta den välbehövliga pausen. Nästan halvvägs.

Jag äter ordentligt och pysslar om fötterna som har börjat få blåsor. Skorna jag valde är kanske inte helt optimala men jag fortsätter i min Salomon Sense 4 Ultra SG. Ökenkepsen plockas fram.

Färden fortsätter genom Courmayeur upp mot Refuge Bertone. 800 höjdmeter upp på en serpentinstig med en gassande sol som bränner riktigt bra så här mitt på dagen. Svetten droppar. Vissa löpare vänder tillbaka. Allvaret har börjat.

Uppe vid alpstugan, som är nästa station, ligger det säkert över 30 löpare i skuggan och verkar inte vara så jättesugna på att fortsätta. Jag äter soppa och fyller blåsan och flaskan med vatten.

Nu följer en böljande mil längst med berget. Solen steker och det finns knapp någon skugga eller vind. Allt känns tungt. Jag doppar kepsen i bäckarna som passeras. Även t-shirten blöts ned och placeras på nacken.

Downhill UTMB 2015
Foto: Maindru photo.

Till slut når jag Arnuva. Jag ställer mig vid apelsin- och citronklyftorna och festar loss. Nästa berg är det högsta, 2527 m.ö.h.

Fortsättningen hittar du här och här.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Loparflickan X

    Jag blir alltid så inspirerad och imponerad av dina bedrifter och denna är ju verkligen något utöver det vanliga, du är grym. Jag blir också så rörd över hur din fru och familj stöttar dig!

    • Tack, denna gången behövde jag allt stöd jag kunde få. Känner mig fortfarande ganska seg efter loppet.