Ibland räcker dygnets alla timmar inte riktigt till. De flesta av veckans kilometrar har samlats in runt midnatt. I onsdags var jag klar med rundan 00.30. Samma visa i fredags. Den enda skillnaden var att fredagens pannlampslöpning faktiskt var planerad.
Vi var en handfull tappra som samlades vid Ensta krog kl. 22.30 för att provspringa TEC-banan i mörker. Gänget bestod av: två stycken som ska debutera på 100 miles-distansen i april, en som ska pacea, en som sprang TEC samma år som Jonas Buud satte världsrekordet (2010), och jag.
När jag klev ur bilen insåg jag att mitt skoval inte var optimal. Det regnade och parkeringen såg ut som en skridskobana. Dubbar hade suttit fint, men jag var inte ensam om att halka runt odubbat på de isiga delarna av banan.
Det blev två varv i ett ganska bra tempo med tanke på mörkret och underlaget. Även om benen kommer vara tröttare under själva loppet så känns det bra att veta att det går att ta sig fram i skogpartierna utan att tappa alldeles för mycket fart. Det är definitivt en snällare bana än Black River Run.
