Den senaste veckan har jag fått sällskap under några tidiga morgonpass vilket lett till att jag pushat mig mer än om jag skulle sprungit själv. I tisdags blev det 2 mil i ett tempo som kändes på gränsen till min komfortzon.
I morse smattrade regnet mot fönstret när larmet ringde. Eftersom jag hade bokat en date igen så det var inte läge att snooza bort några timmar i väntan på bättre väder. När jag väl satte foten utanför var det riktigt behagligt. Skönt att slippa värmen som omväxling.
Vi sprang mot hamnen och vidare söderut, ungefär samma sträcka som i söndags. Denna gång svängde vi av lite tidigare och valde en annan väg tillbaka. En felspringning ledde in oss i en hage med Gotlandsfår och nästan fjällik natur. Att vara lite vilse kan ger fina överraskningar.
Till skillnad från tidigare rundor kände jag mig ganska ok med vårt tempo. Istället för att nöja mig med 2 mil bestämde jag mig för att köra en extra kilometer för att komma upp till en halvmara. När jag tittade på klockan efteråt såg jag att vi sprungit en halv minut långsammare än mitt PB från Kungsholmen Runt 2012.
Strava-PB blev det i alla fall. Ett gott tecken med tanke på att vi var tvungna att stanna för att öppna en grind, klättra över ett staket mm. Dock kan man fortfarande konstatera att jag är usel när det kommer till fart.
Uppdatering: Två dagar senare sprang jag ännu en halvmara och då blev tiden 30 sekunder snabbare.
Pokémonkrasch
Jag gillar Pikémon Go, men igår var jag med om en av baksidorna med detta uppslukande spel. På vägen till bion stannade jag och sonen på en lång raksträcka för att fånga en Pokémon. Medan jag väntade på att en Eevee skulle tillfångatas smäller det till bakom mig och min cykel trycks framåt.
Jag hojtar till och ser till min förvåning att en kille cyklat rakt in i mig. När jag frågade honom hur det här kunde hända mumlar han att han var nog lite för inne i sin telefon. Som tur var kunde alla cykla vidare, småchockade men utan några skador.
