Jag har precis passerat årets första tusing, d.v.s. 1000 km löpning. Vintern och våren har inte riktigt gått som planerat så jag ligger efter min vanliga mängd p.g.a. två förkylningar som sabbade statistiken och 24 timmars-loppet i Espoo. (Jag klev av efter ca 16 timmar.)
Ca 10 procent av distansen har loggats på gymmet. Då är det främst backträning och tempo som prioriterats. Det finns inget som får mig att ta ut mig som ett tråkigt löpband och ett bestämt upplägg på passet.
Backträningen på topparna kom igång sent i år. Tycker jag konstaterar det varje år, men jag ville få upp volymen innan det riktiga tuggandet började. TEC-helgen som pacer (medlöpare) bidrog med en hel del ultramil. Det slutade med 7 varv á 11,5 km. Även om det var ganska lågintensivt så kände man av att vara igång 12 timmar i sträck. Time on feet, baby!
För mer Courtney Dauwalter spana in Joe Rogan Experience #1027 (efter hennes vinst av MOAB 240 miles).
Hemmagymmet har kompletterats med mini bands. It’s the shit… har jag hört.
Dessa övningar ska in i min rutin.
Aros Marathon blev en svettig historia. Tänkte köra samma taktik som förra året, men värmen tog död på mig efter halva distansen. Evighetsbacken, dödsrakan och grusgropen kändes extra tuffa när farbrorn fick soppatorsk. 50 km in på kontot blev det till slut i alla fall.
Lavaredo Ultra Trail närmar sig med stormsteg.
Det var allt för denna statusuppdatering. Tack och hej.
Just nu är jag mest aktiv på Instagram. Följ mig där vetja.