När farbror var ung sprang han inte. Den enda motion jag fick kom från besöken på dansgolvet. Det kunde t.o.m. hända flera gånger per vecka. Stockholms klubbscen hade börjat explodera och man kunde svänga sina lurviga till tonerna av allt möjligt rytmiskt.
Då var det inte gel och sportdryck som höll energin på topp. Iställer fick ölhydrater styra vätskenivån. Dansen var dock viktigare än fyllan för det mesta. När det var som bäst kände man sig som en evighetsmaskin och kunde hålla igång till morgonkvisten. Samma känsla dyker även upp nu när jag springer långt.
Trevlig helg!
Kan inte annat än hålla med. Ja, och att en av veckans höjdpunkter var P3 Dans, på fredagarna.
Lite sämre med klubbar här nere i smutsiga södern. Men de som fanns hängde man ofta på.
Nu får musikspelaren, på träningspassen, agera miniklubb. 🙂
🙂