Asfalt i kombination med högre tempo sliter betydligt mer på kroppen än ultralunken märker jag väldigt tydligt nu. Efter Black River Run har i princip alla mina pass avverkats i ett högre tempo än tidigare i år. Och det känns. Det är inte så att jag försöker maxa hela tiden, men benen pinnar på av sig själva.
För att kunna öka volymen inför ultrasatsningen har jag skruvat ned hastigheten ganska mycket. Nu ska jag alltså försöka få upp farten igen under någon månad.
Ruby Muir (och Vibram FiveFingers) får stå för dagens inspiration. Hon verkar riktigt vass när hon springer i den böljande Nyzeeländska terrängen. Ingen asfalt så långt ögat kan se.
Och ja, löpning är den bästa terapin.
