Jättelångt – Sol, vind och magras

Starten för Jättelångt blev en lätt kaotisk historia för mig. Bussen kom ganska sent till Grisslehamn. När jag sitter och snörar på mig skorna ser jag att klockan är 08.58. Två minuter till start och alla mina saker är fortfarande utspridda på marken.

Speakern börjar prata. Panik! Jag hör inte riktigt vad som sägs utan rafsat åt mig det jag behöver under loppet och trycker ned resten i väskan.

Väskan slängs in för transport till målet i Norrtälje. Mina vätskeflaskor behöver fyllas på. Känner mig som en riktig rookie när jag irrar omkring. Stöket fortsätter tills jag inser att starten har senarelagts några minuter.

Vi kommer iväg till slut. Det tar en mil innan jag landar och kan börja njuta på riktigt. Vinden har huvudrollen de första timmarna. Den bjuder på en fantastisk föreställning när man springer längst med havet. Vågor slår mot klipporna och det fläktar på riktigt fint. Omkullfallna träd och brutna grenar ligger utspridda på leden.

Jag märker ganska tidigt att min mage inte riktigt är på humör. Efter 25 km får jag min första svacka. Lyckligtvis sammanstrålar jag med Andreas och Bertil efter att jag sprungit igenom Edblads butik (vätskestation 3, ca 29 km). Som tre musketörer springer vi ca 3 mil tillsammans i solskenet. Det blir en hel del gott snack, men även sträckor av sammanbiten tystnad.

Jag slutar titta på klockan. Det får gå som det går. Magen lever sitt eget liv. Den bättrar sig efter Resorb, surar när jag druckit för mycket vid en fikapaus osv.

Bertil är tvungen att sänka tempo efter sista vätskestationen. Jag och Andreas fortsätter som en dynamisk duo. Vi drar varandra ända in i mål. Tanken på en kall öl håller humöret på topp.

Jättelångt 2014

Jag slår förra året tid med 5 minuter. 7:37 är en bra bit från mina tänkta mål, men det känns ändå som jag genomförde loppet på ett ok sätt med tanke på förutsättningarna. Löpningen kändes kontrollerad. Jag hade inga krampkänningar eller andra problem förutom magraset.

Korta reflektioner

  • Jättelångt är fortfarande ett av mina favoritlopp. En riktig pärla. Det är mallen för hur ett ultralopp ska vara.
  • Årets bana var nog närmare 69 km än 68 km.
  • Det är inte mycket som slår att springa (och fisa) med likasinnade en solig sommardag.

Tack för i år Jättelångt!

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Finns roligare saker än magpaj. Bra kämpat!

  • Bertil Lundell

    Tackar för sällskapet!

    • Tack själv 🙂
      Det blev en bra resa.