Racerapport: AXA Fjällmaraton 2012

Då var årets stora mål avklarat. Och vilket lopp det var, AXA Fjällmaraton. Helt fantastiskt på alla sätt. Mina referensramar har flyttats fram när det gäller terränglöpning och en hel del annat. Jag har levt i okunskap helt enkelt.

Starten AXA Fjällmaraton 2012

Loppet

I starten ställde jag mig i fållan för löpare som hade 6-7 timmar som tänkt måltid. Jag brukar få njuta 60-70% mer av mina lopp än vinnaren. Kvällen innan hade jag räknat på vad ett medeltempo på 9 min/km skulle landa på, 6:27:00 lät realistiskt.

Två kilometer efter starten i Edsåsdalen börjar den första klättringen. Man springer på en ganska smal stig genom blandskog. Det är svårt att springa om och många var nog ganska frustrerade. Jag hade dock bestämt mig för att ta det väldigt lugnt och släppte gladeligen förbi folk om det fanns möjlighet till det.

En bit upp kommer man till fjällbjörkskog och myr. Skorna var redan genomblöta vid det här laget och värre skulle det bli. På den första toppen, Skalknippen (939 m.ö.h), fick jag en riktig kick. Det var ju detta man hade sett fram emot hela tiden. Att det var ett grått lock över fjället som skymde utsikten gjorde inte så mycket.

Resan ner var hal och brant till en början. När man kom till skogen startade gyttjefesten. Det var riktigt tekniskt med stenar, rötter och gegga, massor av gegga. Tjurruset på steroider kort och gott. Hittade man ett bra flow kändes löpningen som balett, men tappade man rytmen blev det Prästens lilla kråka i stället.

Mellan första (Ottsjö, 15 km) och andra vätskestationen blev loppet mer anonymt. Det var lite grusvägar och asfalt. Hållfjället levererade inte riktigt samma upplevelse som tidigare topp. Skogen bjöd på mer lera och svårsprungna partier.

När man ätit sig mätt vid Nordbottnen (27 km) och sprungit ett par kilometer kom ”väggen”. Det var verkligen en vägg, 200 höjdmeter på 1 km. Omöjlig att springa uppför, t.o.m. jävligt jobbig att gå. Många stannade under vandringen för att ”njuta av utsikten”.

Ottfjället, AXA Fjällmaraton

Stigningen efter väggen fortsatte i en oändlighet kändes det som. Halvvägs upp meddelade en av loppets fotografer att vi inte hade så långt kvar till toppen. Två ”pushar” och en liten raksträcka lät inte så jobbigt. Problemet var dock att varje push var som tre Hammarbybackar. Efter lite Cola och chokladbollar vid Ottfjällets vindskydd började resan ned mot mål.

Man var tvungen att hålla tungan rätt i mun under nedåtfärden. Spängerna var hala och ibland försvann foten rätt ned i leriga hål. Det kändes inte helt säker och jag blev omsprungen av minst 4-5 löpare när jag fegade mig. Till slut kom i alla fall grusvägen som ledde fram till målet i Vålådalen.

Loppet avslutades storstilat i ett tempo under 5 min/km. Klockan stannade på 6:25:55 och mätte sträckan till 42,2 km. Jag var trött men inte som efter en vanlig mara. Det kändes mer som hela kroppen hade fått jobba.

Filmen


GoPro:n hängde med. De grisigaste partierna fastnade dock inte på film. Jag borde kanske ägnat mer tid åt redigering men då skulle jag nog aldrig blivit klar. Den officiella filmen kan du se här.

Utrustningen

All utrustning fungerade riktigt bra. Det var lite kyligt på morgonen så jag körde med min långärmade Solomon Trail-tröja. Inov-8 Roclite 285 var ett bra skoval. Den förstärkta tåboxen räddade mina tår vid ett antal tillfällen när jag stötte till stenar och rötter. Möjligen saknade jag metalldubben när jag sprang nedför Ottfjällets hala spänger.


Skor (och ben) behövde för övrigt en rejäl tvagning efter målgång.

Mat och dryck

Jag gjorde inte av med någon gel eller energibar utan klarade mig på det som bjöds på vätskestationerna och 3-4 st Enervit GT Sport. Vätskeblåsan hade 1 liter vatten när jag startade och fylldes på med lite sportdryck vid de två första vätskestationerna. När jag rullade ner för sista backen var blåsan passande nog helt tom. Min lilla extraflaska innehöll en ganska koncentrerad saltvattenlösning som jag tog en hutt av då och då för att hålla krampen borta. Det fungerade riktigt bra.

Arrangemanget

Allt under och runt loppet fungerade riktigt bra. Arrangörernas engagemang påminner väldigt mycket om gänget bakom Jättelångt. Loppets kvalité prioriteras högt.

Bonus

En av tävlingshelgens absolut roligaste händelser var att träffa alla bekanta från bl a Twitter som man haft kontakt med under resans gång.

Hur ska man toppa detta? Jag har redan bestämt mig för att springa SUM (Sörmland Ultramarathon) i oktober.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • morpac

    Och vi tackar än en gång för ovärderlig hjälp med karta och sms!

    • Kul att träffas. Hoppas Ingela mår bra.

  • Coyntha

    Så bra berättelse!! Grattis igen! Det var roligt att springa! Jag hoppas vi kan träffas nästa gång. kram

  • Tomas Nehrer

    Jag kollade filmen och det slog mig att jag inte såg någon alls som använde stavar. Det är ju annars populärt bland fjällvandrare. Hade ingen tänkt på det eller är det kanske inte tillåtet?

    • Det var några som hade stavar. Tror dock att loppet är lite för kort och för få höjdmeter jämfört med de riktiga bergsloppen.

  • Kul berättelse o film. Har gjort detsamma på http://www.swedentrails.com Trodde att det var du med Roclite-dojorna. Nästa gång måste jag hälsa! Jag hade en kille med stavar med mig i ca: 3 mil, sedan gick han i mål på ca: 5 timmar (jag (5:17). Personligen blir det ingen Fjällmara för mig nästa år, hade plats men skippade betalningen. Finns fler roliga lopp.;)

    • Det är inte så ofta man får med familjen på lopp nuförtiden. Fjällmaran uppskattades dock av alla så det är bara att passa på. Ska försöka slipa på teknik och form till nästa år.