Min hjärna är en smart, men lat jävel. Den har klurat ut hur jag ska göra för att klara 100 miles-lopp på ett så bekvämt sätt som möjligt. Jag gillar inte den utvecklingen. 100 miles ska inte vara bekvämt.
Vi samarbetar fint i 100 km sedan börjar övertalningen om att ta det lugnt för jag kommer att fixa det ändå. Så sent i ett lopp gör det ungefär lika ont att gå som att springa. Varför inte bara springa och få det överstökat så fort som möjligt. Hjärtat vill så mycket mer än att bara klara av loppen.
Ilskan från slutet av BUM 100 finns fortfarande kvar som ni märker. Det är en bra drivkraft för kommande prövningar.
Trevlig helg!
Jag är, helt ärligt, så jäkla impad av ultralöpares mentala styrka! Jag låter mig inspireras av den. En vacker dag ska jag testa ultra. Men tillsvidare så myser jag runt på mina Ironman. 🙂
Har du något bra boktips om just den mentala aspekten av ultra?
Trevlig helg!
En Ironman är väl ingen lek det heller. Har för mig att Running on Empty av Marshall Ulrich innehöll en hel del matnyttigt.
Ska kolla in den. Tack!