Att sitta på tåget till Arvika och gäspa tydde väl på att uppladdningen inför Arctic Ultra inte varit den bästa. Jag borde kanske inte jobbat halvdag utan satsat på en sovmorgon istället. Dock piggnade jag till när jag var på plats och träffade alla som skulle springa.
Klockan 20:00 var det äntligen start för loppet som skulle föra mig, och några till, in på Diamantlistan av The Swedish 100 mile Challenge. Banan började med en sväng upp i skogen, en smal upptrampad stig över stock och sten. Man blev lite orolig för hur tuff resten av varvet skulle bli.
Efter en knapp kilometer var man på väg bort från Ingestrand Camping in mot centrum. Banan gick på cykelbanor längst med vattnet fram till vändpunkten vid ett reningsverk. Sedan bar det av tillbaka genom villaområden. Denna sträcka bjöd på några riktiga gåbackar. Vissa sträckor av banan sprang man på både på väg in och ut till vändningen. Alltså mötte man löpare titt som tätt och hade möjligheter att heja och ha lite koll på hur man låg till.
De första varven flöt på bra. Jag tog det lugnt och höll mitt eget tempo. Depåstoppen fick bli så korta som möjligt. Fältet spred ut sig och jag fick tassa på själv för det mesta. Som vanligt började det kännas tungt efter 4-5 timmar. Det var bara att vänta på att autopiloten skulle ta över.
Your body will argue that there is no justifiable reason to continue. Your only recourse is to call on your spirit, which fortunately functions independently of logic. – Tim Noakes
Efter midnatt kom tröttheten. Jag hade svårt att behålla fokus. Det känns som jag nickade till då och då. Tyckte jag såg folk som stod och hejade vid vägkanten, men när jag passerade var det ett elskåp eller något liknande. De fladdrande banmarkeringarna skrämde mig rejält vid ett par tillfällen.
Kaffe och Espresso Love-gel jagade bort John Blund till slut. När jag hade kommit halvvägs i loppet tog jag en längre paus för att äta lite extra och smörja in vitala delar en gång till.
Segheten i kroppen ville inte släppa taget. Autopiloten kickade inte in. Jag började tröttna på alla smaker. Citrus, sött, cola… Bläää.
Det började ljusna. Vid 100 km-passeringen plockade jag fram tandborsten. Det bästa beslutet under hela loppet. Efter 13 timmars småätande behövde smaklökarna verkligen startas om.
Tassa på. Man var smidig som ett kylskåp när man skulle ta sig fram på de mest tekniska delarna. Dagsljuset avslöjade att skogspartiet används som pissoar under natten. Stigen var pyntad med 50 toner av urin.
Kliv. Kliv. Överlev. Negativa tankar. Ständiga förhandlingar om var jag fick och inte fick gå.
Försökte tysta de gnälliga tankarna med argumentet att det skulle blir ännu tuffare under UTMB och då är detta en barnlek i jämförelse.
Tyckte det började bli kallare under dagen. Vet inte om det verkligen var så eller om energin höll på att ta slut. Bestämde mig för att byta till torra kläder innan näst sista varvet. Det gjorde varken från eller till visade det sig.
Jag såg Fredrik i fjärran och gjorde ett halvhjärtat försök att komma ikapp honom, men det gick inte. Inför sista varvet plockade jag med en varmare jacka, vilket var tur. När det var ca 7 km kvar till mål sa kroppen ifrån på skarpen. Ingen mer löpning. Jag mådde illa och kände mig yr. Jackan åkte på och det fick bli en walk of shame in i mål. Klockan 18:20 fyllde jag i protokollet för sista gången, vilket gav en sluttid på 22 timmar och 20 minuter.
Om arrangemanget
Arctic Ultra var ultra i dess renaste form. Man fick själv skriva upp sin tid vid varvning. Stämningen vid depån var alltid välkomnande. Tobias, Remy och alla andra som hjälpte till gav full support. Tack vare de internationella löparna kändes loppet större än det egentligen var.
Analys
- Vi hade tur med vädret. Om det hade varit några grader varmare hade det blivit en riktigt blöt och slaskig tillställning. Några grader kallare och det hade ställts mer krav på rätt kläder.
- Magen skötte sig exemplariskt igen. Pasta, pizza, chips, potatis, nötter, ost, blåbärssoppa och gel sköljdes ned med kaffe, cola och Tailwind.
- Jag börjar bli bekväm med ett springa 100 miles under 24 timmar. Det är dags att sätta högre mål igen.
