Lopprapport: Black River Run 2013

Det var länge sedan jag var nervös inför ett lopp, men jag måste erkänna att det pirrade lite extra dagarna innan Black River Run och 100 miles-debuten. Det blev inte bättre av att morgontågen till Västerås stannade halvvägs i över 10 minuter och gjorde att jag missade min tänkta anslutningsbuss. Med 25 minuter till godo traskade jag in på Orientalen för att hämta nummerlappen. Sedan var det bara att byta om snabbt som tusan och göra sig redo.

När jag kom ut igen var dragningen av tävlingsreglerna i full gång. Alla bord i support-tältet var fullastade med plastbackar och väskor med mat och annan utrustning. Jag fick snällt lägga mina saker på marken. Det kändes inte riktigt som jag hann landa innan det var dags att ställa sig vid starten.

Jag tog det väldigt lugnt första varvet. Min plan var spikad sedan tidigare och jag ville inte rusa iväg med någon klunga. Det var väldigt tyst bland de andra löparna till en början, men efter några varv lättade stämningen. Vid varvningen bad jag om att få Perpetuem i mina flaskor. När jag tog min första klunk upptäckte jag att det inte alls smakade som det brukar. Det måste blivit något missförstånd.

Eftersom Västerås bjöd på solsken och det var ganska varm så tog jag ett par salt-tabletter per varv. Jag började även småäta från start för att vänja kroppen vid energiintaget.

Vi var några stycken som höll ihop under varv nummer 2. De flesta var 100 miles-debutanter med ”ta sig i mål”-mål. Jag beställde Perpetuem vid varvningen igen och tog en saltgurka. Ute på banan märkte jag att jag fått sportdryck även denna gång… Hade jag missat något? Skulle det inte serveras Perpetuem? Min mage gillade inte flaskornas innehåll alls. Jag slutade svettas och började må riktigt illa.

När jag skulle ut på varv 4 hade det dykt upp en ny dunk på bordet. Äntligen fick jag mitt Perpetuem. En påse Wild Chips åkte med för att försöka få magen på bättre humör. Påsen blev min snuttefilt under hela loppet.

Jag slog följe med David som skulle springa 50 miles. Vi snackade bort några timmar och jag tackade för sällskapet när han gick i mål. 80 km passerades på 9:32, ca 40 minuter långsammare än TEC i våras men en halvtimme snabbare än planen.

Nu var det dags att plocka fram pannlampan. Banan blev mysigare och intimare när man sprang i sin egen ljusbubbla. Alla långa raksträckor kändes kortare. Jag kunde ana små guppande ljuskäglor framför mig. De blev större och större ju längre tid jag sprang. Min strategi verkade fungera eftersom jag började varva andra löpare.

Magen hade repat sig och humöret var på topp igen. Dock hade jag tröttnat på smaken av allt sött. Vid varvning satt kaffet och lättölen extra fint. Kokt potatis doppat i salt gjorde också gott. Värmen och slarviga förberedelser ledde till skav i ”grenen”. På med mer Sportslick och det problem var löst.

Inför det sjunde varvet frågade Marcus om jag ville ha en pacer. Givetvis tackade jag ja till erbjudandet. Vi hade knappt hunnit ut på banan innan vi blev omsprungna av Team Hällneby. Min pacer, som jag tyvärr glömt namnet på, skötte sig exemplariskt. Det var skönt med sällskap i ett varv. Vi snackade om träning, Västerås, Swiss Alpine och jag kunde koncentrera mig på annat än loppet.

Tummen upp eller var det verkligen det kl. 02:45? Foto: Per Johansson

Mp3-spelaren fick bli mitt nya sällskap när min pacer tackade för sig. I min iver att komma iväg igen glömde jag ta på mig en jacka. Det hade blivit kallare under natten och när tempot sjönk började jag känna mig lite frusen.

Utsidan av höger smalben tyckte inte att det var så kul längre. Två varv kvar. Näst sista passeringen av den tekniska skogsbiten, kolonilotterna, allén vid kyrkan… Pannlampan slocknade.

Reserven plockades fram. Fick även låna en extra pannlampa när jag skulle ut på sista varvet. Egentligen hade det inte behövts eftersom solen var på väg upp. Glömde jackan igen. Burr.

Jag visste att jag skulle klara det. Under 24 timmar dessutom.

Tempot sjönk ännu mer. Hittade ingen anledning att stressa i mål. Det var bara att njuta. När det var 2 km kvar fick jag reda på att jag låg på en 7:e plats! Några minuter senare hörde jag flåsande och frustande bakom mig. I en av banans jobbigaste backar spurtade Timo från Finland om mig. Jag hade ingen som helst lust att försöka hänga på.

Sista stämplingen, 100 miles på 21:35:54.

Banan

Jag gillade banan. Motionsspår med besök på steniga och rotiga stigar varvat med grusvägar och lite asfalt. Definitivt tuffare än TEC. Favoritpartiet var skogen i början, trots att det var jobbigt i mörkret. Jag hade svårast mentalt för den lättlöpta ”tråkiga” delen längst med Svartån. Detaljerad banbeskrivning finns på hemsidan.

Utrustningen

Ett vätskebältet med två 2 dl-flaskor funkade utmärkt eftersom det fanns vätskestationer var 5:e kilometer. Montrail Rogue Fly var det perfekta skovalet för mig. Trots att de är ganska minimaliska kände sig fötterna aldrig trötta eller mosiga.

Jag hade ställt om klockan så att den mätte GPS-positionen med en minuts mellanrum. Noggrannheten på mätningen blev lidande men batteritiden räckte gott och väl. Det fanns 35% batteritid kvar när jag kom i mål. Pulsbandet lämnade jag hemma. Ännu en pryl mindre som kunde orsaka skav.

Arrangemanget

Allt flöt på riktigt bra, förutom Perpetuem-missen de första varven. Funktionärer var hjälpsamma och peppande. Ett stort tack till alla. Det kändes extra tryggt att ha Marcus i tältet vid varvningen under natten.

Återhämtning

Min högra fot verkade ha tagit mest stryk av löpningen. Foten och vristen svullnade upp ganska snabbt efter loppet. Nu har jag vilat i en vecka och det är fortfarande ett muskelfäste som knorrar lite.

Första bältesspännet är bärgat. Det finns plats för fler i min byrålåda.

Avslutningsvis ett stort tack till alla på Twitter som hejade på distans under loppet. Riktigt kul att träffa några tweeps irl också så klart.