Igår sprang jag Run for Pride. Loppet hade två distanser, 5 och 10 km. Jag valde milen. Förhoppningarna var lågt ställda när det gällde resultat p.g.a. hettan och obefintlig fartträning. Det fick bli ett tröskelpass med publik helt enkelt.
Jag värmde upp genom att springa från kontoret till starten vid Sjöhistoriska Museet. Svetten lackade redan efter de drygt fyra kilometrarna. Det blev till att hänga i skuggan tills startskottet skulle gå. Klockan 18 sprang ca 400 löparen ut på 5 km-varvet runt Djurgårdsbrunnsviken, jag och 136 andra sprang två varv.
Banan är ganska flack förutom en seg backe efter Roddföreningens Kaffeservering (efter 4/9 km-markeringen). Jag försökte hålla 4:45-tempo och lyckade ganska bra det första varvet. Svetten sprutade och pulsen låg på rött i princip hela tiden. Jag skippade vätskan vid varvningen eftersom jag körde med västen som hade en softflask med några deciliter vatten.
Efter 8 km började jag trampa luft och tempot sjönk en aning. Jag försökte bita ihop så gott jag kunde. Det är alltid lika fascinerande hur långa de sista kilometrarna känns, oavsett distansen man springer. Man lyckas ju alltid bli trött.
Väl i mål kunde jag konstatera att det är riktigt jobbigt att springa kort (snabbt). Detta var mitt första 10 km-lopp sedan 2012. Om drygt en vecka är det dags att springa 246 km, en distans som passar mig mycket bättre.
Never Die Easy.