– Sara, är de okej att jag supportar Kristian under ett lopp i höst?
– Är det Täby nu igen?
– Hmmm, nästan…
Det här kommer att handla om mina dygn som Kristians support under UTMB, en resa som skulle visa sig vara ganska lång, lite jobbig och helt otroligt rolig.
Jag skulle vilja säga att resan började för ett par år sedan då Kristian var med i lotteriet till Western States och jag halvt på allvar och halvt på skoj sa att ifall han kom med så skulle jag hänga på som support. Kristian kom inte med men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att supporta någon på något av de större loppen då jag själv aldrig kommer att springa dessa lopp men jag likväl vill vara en del av spektaklet.
Kristian kom med i årets lopp och jag frågade om han ville att jag skulle hänga på som support och som tur var tyckte han det lät som bra idé. Hotell och flyg bokades och så även en planeringsträff där praktiska detaljer skulle avhandlas. Det skulle dock visa sig att det som avhandlades allra mest var spännande ölsorter och var de bästa burgarna serverades. Det visade sig att Kristian hade väldigt låga krav på vad jag skulle göra: – Det räcker med att du dyker upp, det blir en boost. Något stressande för någon som gillar laminerade scheman och tydliga arbetsbeskrivningar, men ska man supporta någon som allt som oftast kör självförsörjande så blir det nog så.
Jag kom ner till Chamonix på torsdag eftermiddag, flyg och transfer fungerade perfekt trots sedvanligt katastroftänkande. Vyerna gjorde mig helt tagen, jag har aldrig varit i alperna tidigare så berg, glaciärer och slingrande vägar tog andan ur mig, detta trots att dalen låg som under ett lock av dimma. Checkade in på mitt hostel som var mer än lovlig sunkigt med bla mögel i duschen. Sen blev det en promenad ner till byn för att möte upp Kristian med familj för mat och planering. Vi träffades på en pizzeria efter att jag sprungit runt halva byn utan att hitta sällskapet. Det blev många skratt och en fascination över det japanska sällskapet som hällde i sig öl efter öl, samtidigt som de flesta hade nummerlappar som indikerade att det skulle springa dagen därpå. Tufft gäng!
Efter måltiden tog vi chansen att kolla in målgången på OCC och redan då var det en grym stämning. Vi hade även förmånen att få heja Coyntha in i mål efter en kämpainsats utan dess like. Inte ett öga var torrt.
Sen tillbaka till hostelet för lite sömn, somnade direkt efter en lång dag med många intryck, förstod dock att det skulle bli mer av den varan.
Fredagen handlade om praktikaliteter och väntan. Dropbags skulle lämnas, bussbiljetter stämplas, telefonnummer bytas för att sedan vänta igen. Då vädret förväntades bli dåligt så väntade vi hela tiden på information om hur banan skulle dras. Vi bestämde på vilka stationer jag skulle möta upp, det enda som var helt bestämt var att jag skulle vara i Champex på lördagsnatten. Där planerade Kristian att sova och min uppgift var att väcka honom. Det märktes att Kristian är en rutinerad herre i ultrasammanhang, ingen (märkbar) stress över saker och ting. Packning fixas och han har koll. Jag kände mer än lovligt larvig när jag nojade över busstider och var jag skulle hoppa av…
Starten
Sen så var det dags för starten, vi följde med Kristian till torget inne i Chanmonix där alla löpare stod och väntade på att få börja kuta. Stämningen var elektrisk. Vi sa hej då, lycka till och så började vi leta efter bra plats att stå och titta på löparna från. Vi hittade en plats lite högre upp med bra översyn. Det var folk överallt med koskällor, skramlor, tutor och så vidare. Det var karneval. Sen kom löparna genom ett hav av folk, tänk tour de france! Som vän av ordning blev jag ganska stressad av att ingen brydde sig om avspärrningarna och ingen stod på trottoaren. Barbarer! Man kunde verkligen se hur topplöparna log och tyckte att det var tokhäftigt med all publik! Vi lyckades se Kristian, Johnny, Martin, Robert, Christian och lite andra svenskar. Vi skrek och hejade och bara njöt av den stämning som rådde.
Sen hade alla löpare sprungit förbi, vi stod och tittade på varandra och konstaterade att Mia och grabbarna skulle gå och käka hamburgare och jag, jag skulle sätta mig på en buss ut mot mitt första stopp. Det var nu mitt äventyr började.
Saint Gervais
Jag tog mig bort till busshållplatsen för att vänta in bussen som skulle ta mig till Saint Gervais, löparna har då sprungit 20k. Bussresan var tyst, alla passagerare verkade spända över hur bussarna skulle funka. Det visade sig att bussresan gick alldeles smärtfritt och vi kom fram i god tid. Vi blev avsläppta en bit utanför byn och under promenaden dit ju starkare blev ljudet av hög musik, koskällor och hejarop ju närmre jag kom! Byn var ett enda stort party, dubbla publikled och alla skrek och tog emot löparna som om de vore världsstjärnor. Nu började väntan. Mats och Stefan flöt förbi, det blev en high five och en kram, de såg starka ut. Martin och Robert såg så lätta ut och Martin verkade vilja dansa sig genom loppet.
Tror nog jag hejade på Fredrik här med. Johnny såg larvigt glad ut och även han dansade till musiken. Han sa att Kristian var på gång, men att de hade skiljts åt när de sprang nerför ett berg. Efter en stunds väntan dök Kristian upp, såg som väntat lätt ut och han sa att känslan var bra. Jag kutade med lite uppe på trottoaren till fransmännens vilda glädje, skrek lite och sen var han iväg igen. Jag ville dröja mig kvar för festen var inte slut på långa vägar men en osäkerhet om när bussarna mot nästa stopp skulle gå gjorde att jag tog mig mot busshållplatsen för att ta mig till nästa stopp.
Les Contamines
Nästa stopp var Les Contamines efter 30k, det är även den första stationen där jag som support får hjälpa löparna. Träffade Ellen som hade hejat på Johnny men som skulle åka tillbaka mot Chamonix, vi sa att vi säkert skulle ses under helgen, vi visste inte hur rätt vi skulle ha. Under resan såg vi långa ljusormar av löpare i skogarna och det började regna. Vi blev avsläppta mitt i byn, nära hjälpstationen, och nu började väntan igen. Jag lyckades pricka in Martin och Robert igen, Martin lika pepp och Robert ville mest sova. Det som utmärkte stationen var att det var rörigt, som support var jag tvungen att korsa banan för att komma till tältet där jag skulle träffa Kristian. Efter ett tag dök han upp och såg ganska tillfreds ut. Vi möttes upp i det underdimensionerade tältet, Kristian hade ätit och jag ställde några kontrollfrågor, har du druckit? Har du ätit? Kissar du? Ja, svar på alla frågor sen så var det iväg igen för det gick inte vara i tältet, det var så trångt.
Jag hade haft en idé om att jag skulle åka till Courmayeur på natten för att ha en chans att se elitfältet men jag gav upp den iden för att åka tillbaka till Chamonix för att få sova lite. Det var nu kaoset började. Jag hade träffat Christian som brutit med en fot som gjorde ont och vi tänkte ta bussen tillsammans. Problemet var att det bara fanns en buss och passagerare för åtminstone tre. Det blev riktigt otäck stämning och smockan hängde i luften. Vi lyckades ta oss ombord och resan mot Chamonix kunde börja. Den tog ca två timmar då det var trafikkaos. Jag kom hem ca 01.30 efter en skön promenad med Christian. Jag är så tacksam över att jag fick sova på i en säng i Kristian och Mias hotellrum, det räddade det andra dygnet. Upp 06:45 för hotellfrukost och sedan till bussen mot Courmayeur. Regnet duggade ner.
Courmayeur
Resan mot Courmayeur går igenom en tunnel som är ca 11k lång, inget för klaustrofober, och det är riktigt coolt att åka där. När vi kom ut på den italienska sidan så sken solen för första gången och det var det här jag hade sett framför mig när jag tänkte att jag skulle åka till alperna. Solen sken på de branta bergen, glaciärerna verkligen strålade och det var helt fantastiskt vackert. På vägen mot stationen såg jag Robert traska ut från staden, det visade sig senare att han hade glömt sina stavar och hade varit tvungen att vända tillbaka för att hämta dem. Det var här löparna fick sin dropbags, äta, få hjälp av sin support och det märktes på organisationen, det var verkligen ordning och reda! Jag träffade några andra svenskar som hade gjort det jag tänkt, alltså åkt från Les Contamines till Courmayeur, det var trevligt att tjata lite. Hejade på Linda B, men hon var verkligen inne i sin bubbla och tog ingen notis.
Efter en stund dök Kristian upp och han såg fortfarande fräsch ut, men han tyckte att det kändes lite så där. Natten hade varit tuff med snö, storm och regn upp topparna. Vi tog plats inne i tältet, mat hämtades, strumpor byttes och energi fylldes på. Kristian tyckte att han tog det lugnt men han låg mycket bra till i tid. Måste erkänna att jag hade dålig koll på tider och cut offs, jag vet inte hur många gånger jag SMS:ade Mia för att få reda på tider och hur Kristian låg till då feeden var dålig och jag inte kunde komma åt UTMB-appen. Runt omkring oss började löpare lida, folk hade ont, kräktes och sov. Kristian såg pigg och fräsch ut. Det var dags för Kristian att ge sig av och vi kom överens om att jag skulle möta upp i Arnouvaz. Men så skulle det inte riktigt bli.
Detta var det mest organiserade busstoppet av alla, allt som behövs är två bänkar och någon som säger vart respektive buss går. När jag sa att jag skulle till Arnouvaz sa de ansvariga personerna att det skulle jag inte hinna om jag skulle till Champex till kvällen. Efter ett snabbt överslag så bestämde jag mig för att åka till Chamonix för att vila lite. I samma veva träffar jag Ellen igen, hon hade precis släppt iväg Johnny som hade ont lite varstans och som hade tankar på att kliva av. När vi står där i busskön får vi beskedet att en lastbil hade fått stopp i tunneln och blockerade den samma. Det var oklart när den skulle öppna igen. Väntan igen.
Ellen pratade med Johnny i telefon och försökte peppa honom att fortsätta framåt, lite tuff kärlek var rätt medicin kom vi överens om. Efter ett tag fick vi beskedet att tunneln hade öppnat igen, och vi kom på en buss. Det var verkligen skönt att ha någon att prata med och vi var övertygade om att Johnny tuggade på då vi inte hört något på ett tag. Vårt största bekymmer var att bussen åkte max 10 meter i taget var 10:e minut. Det är oklart hur länge vi satt i bussen utanför tunneln men ett par timmar var det. Tillslut kunde vi åka och vi kom tillbaka till Chamonix. När vi kom tillbaka skojade vi om att vi inte hört något från Johnny på ett tag, precis då ringer telefonen och Ellen får beskedet att han blivit plockad av banan och skulle flygas till sjukhus. Mitt fokus var på mat och att komma hem för att få vila, så jag lämnade Ellen som skulle äta inne på byn. Jag skulle stannat för att stötta när det blev rörigt, men jag agerade själviskt. Det har jag fortfarande dåligt samvete för. Lättnaden var därför stor när jag fick höra att Johnny efter omständigheterna mådde ok.
Jag tog mig till hotellet, käkade en pizza och drack en öl. Försökte sova men det gick inte, funderade mycket på om hur Kristian skulle ta det att jag inte dök upp i Arnouvaz. Tog det lugnt ett tag till, hängde med Mia och grabbarna. Mia la ner så mycket tid på att kolla tider och hur Kristian låg till och vi konstaterade hela tiden att han låg mycket bra till.
Champex-Lac
På kvällen var det dags för en tvåtimmars resa till Champex. En resa in i Schweiz, resans tredje land. Åter igen var organisationen kring bussarna ut från Chamonix så där med ganska många oklarheter men till slut kom bussen och resan kunde börja. Kvällen började skymma och vi kunde bara ana hur brant det var vid sidan av vägen då man vi såg lamporna från byarna nere i dalarna. Jag tyckte att det var obehagligt så jag flyttade in ett säte. I Ossiere fick vi byta buss för att ta oss upp mot Champex, jag hade börjat prata med två australiensiskor, Cath och Danaë, som supportade Caths man Bruce ( ja, jag var tvungen att citera Monthy Python-sketchen, de blev väl inte så impade..).
Väl framme möttes vi av ett kompakt mörker, men mitt sällskap visste vart vi skulle då hade vandrat UTMB-banan veckan innan. De föreslog att vi skulle gå till ett café som fanns bredvid så vi kunde dricka lite kaffe. Det lät som en bra ide för Kristian skulle komma först om några timmar. Vi gick till caféet och väl inne möttes vi av den värsta doft sedan jag testade surströmming för 20 år sedan. Det visade sig att caféets specialitet var ost fondue och det stinker! Vi klarade av att sitta där en stund men efter ett tag var det dags att bege sig till tältet. Löparna såg allt mer slitna ut, vädret hade varit tufft med blåst, regn och snö.
Till slut kom Kristian in i tältet och det märktes att det varit tufft, han var fåordig och tvivlande. Tillsammans med Kristian kom Anders som hade en krånglande mage, han hade kräkts flera gånger. Anders hade siktet på en säng så jag pekade honom däråt. Jag och Kristian kom överens om att han skulle sova, jag sa att han fick 20 minuter så Kristian la sig helt sonika ner på en bänk och somnade på studs. Efter ett tag smyger en snubbe upp och tar ett foto på en sovande Kristian. Märkligt. Efter 15 minuter väcker jag Kristian och vi tar sikte på maten, det blir pasta med riven ost, korv, ost, nötter och cola. Kristian hade fortsatt äta och dricka bra. Jag gav info om hur han låg till i tid, ca 90-120 minuter snabbare än 2015 men Kristians fokus var nu på att banan var omlagd och att det var jobbigt. Han gav han sig av igen och vi skulle ses i Trient. Känslan var inte lika god som tidigare, nu skulle han vara tvungen att få gräva djupt.
Trängde mig på bussen som skulle ta mig tillbaka till Ossiere för att sedan byta till bussen mot Trient. Hade hoppats på att kunna sova lite men då resan tog mindre än 30 minuter så blev det inget med det. Bussen stannade utmed vägen, där stod ett partytält och inget mer. Jaha, vad nu då. Det enda som syntes var byns upplysta kyrka som låg på en höjd och utan att egentligen ha en aning om vart jag skulle så tog jag sikte mot kyrkan. Efter ett par hundra meter så hör jag plötsligt någon som skriker på hjälp, inte en gång utan flera gånger och ropen blir allt mer desperata. Jag tittar mig omkring i mörkret och tillslut ser jag en äldre dam invirad i en filt som staplar omkring och storgråter. Det visar sig vara en amerikansk dam som har gått vilse i byn, vilket är en prestation då det är fyra hus, när hon skulle gå till busshållplatsen. Jag tog henne under armen och vi började traska mot bussen. Hon följde sin son och hon hade missat honom på ett par ställen så hon var helt förstörd. Jag lämnade av henne i busstältet och hon verkade må bättre. Jag hoppas att hennes resa gick bättre efter detta.
Trient
Sen vände jag tillbaka mot tältet som låg bortom kyrkan och detta var det märkligaste tältet på hela trippen. Inne i tältet fanns det en bar där lokalbefolkningen drack pastiss, käkade ost och spisade hårdrocksklassiker. Det var ett rejält tryck men problemet var att det var mitt i natten och jag mest ville vila lite. Det var fullt med folk i tältet så det bildades kondens som droppade från taket, riktigt irriterande. Som tur var mötte jag mina australienska vänner igen så vi satt och snackade. Jag hade koll på klockan och jag fick indikationer på att Kristian låg bra till och att han snart skulle komma, men klockan tickade på. Jag blev orolig då de löpare som kom in i tältet såg rejält slitna ut. Väntan var jobbig, hur skulle han må nu då han var ganska sliten på förra stationen?
Till slut kom han och han såg rejält, rejält sliten ut. Blicken var sådär ofokuserad som den är hos någon som inte är riktigt närvarande. Kristian var övertygad om att han hade sprungit vilse på vägen ner från berget, det var hela hans fokus. Att han låg bra till i tid spelade inte någon större roll. Vi tog plats vid baren och jag såg till att han fick i sig lite käk i form av pasta, ost, nötter och korv. Han fick i sig lite choklad också. Det som oroade mig var att han inte riktigt verkade vara där och att han inte kunde släppa att nedfärden från det senaste berget. Han verkade ha druckit och ätit bra.
Och där i tältet möter vi Fredrik, Anders och Jocke som ser relativt pigga ut. Kanske inte Anders som fortfarande mådde dåligt och som hade svårt att behålla något överhuvudtaget. Vattenflaskorna fylls med vatten och cola och sen beger vi oss av. Tänker att det är bra att Kristian får sällskap med några som han kan ta rygg på, men det sista jag hör är grabbarna börjar berätta för varandra hur tuff nästa stigning kommer att bli. Detta kommer bli en utmaning tänkte jag i mitt stilla sinne. Skriker lite avslutande pepp och sen var det bara att gå till sista stationen, Vallorcine.
Vallorcine
Väl framme i Vallorcine möter jag australiensiskorna igen och vi väntar tillsammans, pratar om hur natten har varit och vad vi tror om avslutningen. Jag får i mig en kopp kaffe och en croissant, kändes som passande nu när jag var tillbaka i Frankrike igen. Ingen wifi och ingen feed ställde till det med att kunna veta uppskatta när Kristian skulle komma in. Återigen försedde Mia ”sambandscentralen” Larsson mig med tider och pepp. Efter att hängt alldeles för lång tid i tältet så begav jag mig ut och helt plötsligt var det trista grå vädret borta och solen spelade över bergen! Det skulle bli en bra dag det här!
Jag gav mig av efter banan för att möta upp Kristian en bra bit innan tältet så jag skulle hinna snacka lite och stämma av läget. Löpare passerade och de såg allt mer slitna ut men ändå nöjda ut över det faktum att solen kommit fram och att det bara var 18k kvar. Fredrik, Jocke och Anders passerade, det blev ett glatt återseende, men Kristian hade släppt. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp och vi började röra oss mot tältet. Har inga minnen överhuvudtaget vad vi pratade om men Kristian konstaterade att natten varit tuff. Jag lyckades ta ett rejält dåligt kort. Kristian bestämde att det skulle bli ett kort stopp, snabb påfyllning av dryck, mat och så iväg.
Pratade lite med Fredrik, Jocke och Anders och försökte peppa lite. Efter det började förvirringen. Banan hade dragits om men jag hade inte koll på hur långt det var kvar, eller när cutten var på nästa station så det blev ganska rörigt där ett tag innan vi lyckas reda ut det hela, jag skulle haft bättre koll. Vi gav oss iväg lite innan de andra, jag försökte peppa och påpeka att det bara var ett berg och 18k kvar. Några avslutande kramar och high fives och så avslutade jag med att säga till dem att se till att alla skulle komma i mål och att vi ses i Chamonix.
Då var det över, mitt uppdrag som support var slut. Jag kunde inte göra mer än att ta bussen till Chamonix och vänta. En känsla av tomhet infann sig och jag ville tillbaka till Chamonix så fort som möjligt. En sista bussfärd väntade och jag kände att jag bara ville sova, jag hade varit vaken i ca 28 timmar och det har inte hänt sedan jag var ung och dum. Väl i Chamonix satt jag mig på en servering, försökte beställa en hamburgare men det var för tidigt tydligen, och beställde en macka och en öl. Sen satt jag där en stund och stirrade rakt fram, tankarna bara flög omkring utan fokus. Möjligheten att få ta en dusch och borsta tänderna kändes angenäma. Mötte upp Mia sen gick jag tillbaka till hotellet och fick en chans att vila lite, men jag hade ingen ro till att sova. Så efter en snabb dusch och en grundlig tandbortsning så traskade jag tillbaka mot byn för att möta upp Mia och grabbarna igen.
Vi gick omkring i byn, fixade ett ställe att äta på, köpte lite souvenirer, köpte bubbel och tittade på löpare som gick i mål. Stämningen var helt elektrisk, alla löpare togs emot som hjältar och dånet från ljudet när alla bankade på reklamskyltarna var öronbedövande.
Målgång
Det började dra ihop sig för målgång och vi bestämde att jag skulle möta upp Kristian precis innan han skulle komma in i själva byn för att filma sen skulle Mia och grabbarna möta upp lite längre in. Det här var den längsta väntan jag varit med om på den här trippen, alla löpare jag såg i fjärran såg ut som Kristian men visade sig allt som oftast vara en liten japan som trippade fram. Fredrik, Jocke och Anders passerade och de såg så sjukt nöjda ut och jag förstod att det snart var dags för Kristian att dyka upp. En sista check av telefon och selfiepinne och sen vänta. Vänta. Vänta. Är det han? Nej, det var visst en kvinna från Portugal. Men där, är det inte han? Jo till slut kom han, löpandes!
Vi sa inget speciellt utan det var nog bara två stora leenden som började kuta den sista biten in mot mål. Mottagandet var fantastiskt, hejaropen från åskådarna på serveringarna, hon som skålade med Kristian i champagne, dånet från skyltarna, jag hade en sån fruktansvärd ståpäls (och ni som vet hur jag ser ut vet att jag måste sett ut som ett piggsvin). Mia och killarna mötte upp och jag höll på att springa över Robert som tog kort, sen var det bara den sista biten in. Det var det här vi pratat om och Kristian slitit så mycket för, känslorna blev helt enkelt för mycket och tårarna började rinna samtidigt som jag log från öra till öra. Sista metrarna över mållinjen var ren och skär eufori och när Kristian sträckte armarna i luften skrek jag rakt ut! Kristian (och jag) var i mål! Han hade fixat det och fixat det ca 2 timmar snabbare än 2015!
Efter målgången blev allt rörigt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen så det slutade med att jag bara gick efter att tagit några kort. Jag var tvungen att bara få samla mig lite. Jag var så lycklig men även helt tom.
Vi mötte upp Fredrik, Jocke och Anders som vi snackade en hel del med. Johnny dök upp, tillsammans med Ellen, och se att han mådde bra var skönt. Martin och Robert var där och vi hann byta några ord. Höjdpunkten var dock när Linda B gratulerade till ett bra lopp och frågade om jag skulle hämta min väst, hon såg genuint förvånad ut när jag förklarade att jag åkt buss hela vägen. Bubblet har väl sällan smakat så bra som där på torget.
Det som hände sen var att alla var trötta, vi åt, drack, träffade en tokpepp Mats, en lugn Stefan och en något förvirrad Linda B, hamnade i zombietillstånd, jag glömde saker här och där, vi sa hejdå, åkte hem, träffades på Arlanda, började jobba, sorterade tankarna, började inleda alla konversationer med – när jag var i….
Det här var en resa jag aldrig kommer att glömma, att få vara en del av Kristians äventyr var en ynnest och min respekt för alla som ger sig i kast med äventyr som dessa både befästes och ökade. Jag fick återigen bekräftat att löpare är ett trevligt släkte, stundom märkliga, men oftast genuint trevliga. Men det jag värderar högst, vid sidan av själva supportuppdraget, är att få hänga med Mia, Adam och Frank! Ni är grymma! Jag ska bara se till att bli bättre på fussballspelet så kan vi ha roligt på riktigt nästa gång. Tack!
Tack till alla jag träffade utefter min resa, ni gjorde den till vad den blev!
Vad kommer jag göra nu? Det verkar inte bättre än att bergen ropar högt och den där målgången i Chamonix har en magisk dragningskraft som jag bara måste uppleva själv. Frågan är bara hur.
Stefan
PS. Fler bilder hittar du på https://www.instagram.com/herr_lodestad/