Redan vid den första korta pausen i Mörby (13 km) var jag en gnällig farbror. Under natten hade det fallit en hel del snö som gjorde Årets första långpass till ett tuffare pass än vanligt. Det var drygt 100 löpare som dök upp vid Slussen kl. 08:30 igår. Jag valde att hänga på den snabba gruppen eftersom jag inte hade några planer på att springa hela sträckan. Barkarby lät som en lagom distans med tanke på att Sandsjöbacka Trail är nästa helg.
Vädret var egentligen perfekt med några minusgrader och lite vind, men underlaget var slirigt och bitvis helt oplogat. Tidigt började jag glida längre och längre bak i klungan. Efter 18 km sprang jag helt själv. När man kom fram till Danderydsvägen hade det traditionella bakluckefikat suttit fint, men det blev inget sådant. (Peter och Ulla som tidigare ordnat detta sociala pass valde att ställa in eftersom passets karaktär har förändrats de senaste åren och därmed spelat ut sin roll. Och jag förstår beslutet.)
Det blev mer och mer pulsande. Började känna mig småsliten och när pendeltågsskylten vid Sollentuna visade 2 minuter till att tåget mot Stockholm skulle komma så valde jag att kliva av passet och på tåget. Jag hade ingen lust att lufsa genom Järvafältet enbart för att få äta en Max-burgare. Det brukar vara en bra morot, men 24 kilometer plus en kort jogg hem från Älvsjö station fick räcka.
Även om det blev ett blaha-pass så var beslutet rätt känner jag idag. Benen var fortfarande sega under dagens kortare runda på Hälsans stig. Nu börjar nedtrappningen inför Sandsjöbacka.
