Jaha, då ligger man utslagen på löparbanan efter en 12 timmar lång berg- och dalbana. Hur kunde det bli så här?
Jag hittade ett bekvämt evighetstempo ganska omgående efter starten. Energi- och saltintaget fungerade som det skulle, trodde jag i alla fall. Kände mig fokusera på helgens uppgift.
Efter ca 3 timmar kom den vanliga dippen. Inget konstigt med det. Den ingår i planen. Men när jag började må illa och känna mig yr efter ytterligare ett tag anade jag oråd. Att delta i Sveriges längsta julbord och må pyton var inte det jag hade anmält mig till.
Räckte inte 2 salttabletter i timmen och sippande på Tailwind? Resorb, blåbärssoppa, lättöl, saltgrogg… Felsökningen fortgick utan resultat. Hjälpsamma medlöpare kom med sina bästa ultratips.
När maratondistansen passerades och klockan hade tickat i 5 timmar så lade jag mig på rygg med benen i högläge. Några minuters paus för att sänka pulsen och lugna tankeverksamheten verkade göra susen.
Väl ute på banan igen började hoppet återvända. Dags att sätta nya mål för sista halvan av loppet. De 51 km som jag hade skrapat ihop hittills var helt klart underkänt. Jag fick sikta på en negativ split. Det är fint har jag förstått.
Christer och de andra funktionärerna serverade det ena klockrena tilltugget efter den andra. Glassen och framför allt smoothien höll humöret på topp. Flowet var tillbaka. Varje halvtimme belönade jag mig med att gå ett helt varv.
Bara 2 timmar kvar till målgång. Dags för slutspurt tänkte jag. Låren hade andra planer. Den smygande krampen gick att hålla under kontroll ända tills yrseln kom tillbaka.
Jag lade mig några minuter igen, men benen blev bara stelare av det. ”Snyggt” tassande ersattes av långsamt strykande längs med väggarna. Jag lyckades dock krama ur mig några snabbare varv innan slutskottet ekade över Tipshallen i Växjö.
Jag ångrade inte en sekund att jag valde 12 istället för 24 timmar denna helg. Det blev inget PB, löpkontot fick nöja sig med 95 km och en bra långpass. Halvvägspasseringen från Bislett är fortfarande det som ska slås.
Lärdomar från Personliga Rekordens Tävling
- Ta aldrig ut ett PB i förskott.
- Man bli aldrig fullärd som ultralöpare (och tur är väl det).
- Inomhuslöpning är knepigt för mig som trivs bäst ute i friska luften.
Personliga Rekordens Tävling är ett mysigt och välorganiserat lopp. Helt klart värt ett besök, även om man inte blir garanterad ett personligt rekord.
Tack Christer och ultrafamiljen för denna helg.
