När veckan lider mot sitt slut stirrar jag alldeles för mycket på antalet kilometer som skramlats ihop. Det spelar ingen roll vilken typ av pass jag kört. Även om höjdmeterkurvan pekar uppåt eller om jag sprungit snabbare än vanligt så avgör veckototalen ändå hur jag tycker jag skött mig. Jag gillar inte det tunnelseendet. Glädjen försvinner. Skärpning!
Nu kommer jag nog inte göra kilometersamlaren inom mig besviken de närmaste veckorna, men jag får inte glömma att njuta också. Nästa vecka passerar jag 200 mil löpning för året. För 4 år sedan såg jag det som ett tufft årsmål och klarade det med 29 km tillgodo. Perspektiven ändras snabbt.
