Definitionen på en bra helg: Tåg till Uppsala (med DOA-sällskap). Springa 50 km till Enköping. Tåg hem igen.
Det mesta var sig likt med Aros Marathon. Starten hade dock flyttats, vilket skapade viss förvirring. Kl. 10.15 kom alla iväg efter att vi väntat in några som åkt fel. Jag hade ingen egentlig plan för loppet förutom att springa lite snabbare än senast.
Vädret var nästan perfekt och det var nog medvind för det mesta.
Den första halvan av loppet förde jag hårda förhandlingar med mig själv angående tempot. Det kändes onödigt att springa i 5:15-tempo när jag inte skulle orka det hela vägen. Gamblern i mig segrade. Det var läge ett krypa ut ur komfortzonen för en gångs skull.
Efter Evighetsbacken började ”snabbtåget” tappa fart. Dödsrakan kändes extra trög. Jag bet ihop så gott det gick. Framsidan av låren nöp till titt som tätt. Strax innan grusgropen var jag tvungen att lätta på trycket. En pärlband av löpare passerade.
Aros Marathon innehåller minimalt med gåbackar. Därför känns de avslutande två klättringarna i grusgropen nästan som en befrielse. Äntligen kunde man gå utan dåligt samvete.
Sedan var det bara att stappla den sista biten till målet och pusta ut. Jag lyckades dessutom kapar tiden från 2015 med 20 minuter. (Omdragningen av banan vid starten och målet gjorde att klockan mätte distansen till 49 km, så egentligen blev det ett PB med kanske 15 minuter.)
Aros Marathon är en pärla som jag hoppas återvända till många gånger till.
Nu blir det fullt fokus på backträning inför Mozart 100 (och UTMB).
