Jättelångt – I’m back!

Jättelångt gav mig precis det besked jag hoppades på. Innan start var jag lite orolig hur kroppen skulle reagera på långlöpningen. Det har ju inte blivit så mycket av den varan efter TEC.

Jättelångt 2016

Som tur är klagade varken kroppen eller knoppen mer än det vanliga gnället som kommer i slutet av ett lopp. Jag är tillbaka! Nu hoppas jag att allt lossnar och att sommaren bjuder på många svettiga mil.

Loppet

Jättelångt började med en riktig klassiker: Felspringning efter 25 meter! Någon i täten svängde höger, istället för att ta stigen ut på Roslagsleden, och de flesta följde efter. Det blev en extra loop runt en stuga innan loppet kunde börja på riktigt.

Jag höll mig långt bak i fältet för att inte förivra mig och ryckas med i ett tempo som skulle förstöra hela dagen. Vi var ett litet gäng som höll ihop de 2 första milen. På stigar, grusvägar, stränder och klippor.

Klippstranden Jättelångt

Efter andra fikapausen (Sandviken) fortsatte vi som en kvartet. Jag försökte guida efter bästa förmåga eftersom jag var den enda som sprungit loppet förut. Tidigare års överraskingar och felspringningar benades. Tråkiga sträckor livades upp med sång, främst Djungelboken.

Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.

Det blev ingen löpning genom Edblads butik i år. En liten besvikelse, jag hade nog byggt upp förväntningarna lite för mycket hos mina kumpaner. Det var dock inget fel på fikat.

När vi närmade oss 4 mil meddelade en skylt att snart blir det Jättelätt. Och det stämde. Vid vägkanten fanns en minipub med jordnötter, oliver, ölkorv och Jättelätt-öl. Årets överraskning var helt klart en stämningshöjare av rang.

Karta Jättelångt

Jag började känna mig lite låg efter drygt 5 timmars tassande. Det fixade till sig på Erikskulle (depå 4) där magen fylldes med cola, en liten wrap, chips och vätskeersättning. Av gammal vana försökte jag hålla stoppen så korta som möjligt vilket gjorde att jag fick springa ensam ett par kilometer.

Till slut hann två av mina tidigare följeslagare ikapp mig. Efter 5 mils löpning slog de längdrekord, vilket firades med tjo och tjim så fort det började kännas tungt. Det lär dröja innan jag kan skrika ”Längdrekord!” som det känns i dagsläget i alla fall. 100 miles är nog någon typ av sweetspot för mig.

Det visade sig ganska snabbt att jag inte riktigt orkade hålla samma tempo som längdrekordarna, så jag fick klara mig själv den sista milen till mål. Jag hade inget tidsmål för dagen men spurtade ändå på slutet för att komma under 8 timmar. Vilket jag klarade med hela två sekunder.

Medalj Jättelångt

Medaljer har aldrig varit särskilt viktiga för mig men Jättelångts ölöppnar-medalj är faktiskt en praktisk pryl.

Arrangemanget funkade klockrent. Loppet kantades av hjälpsamma funktionärer. Den stora behållningen är allt trevligt sällskap, från den tidiga morgonbussen till Norrtälje, under loppet och ända fram till hemresan på kvällen. Det kändes nästan som en minisemester. Vädret som var perfekt bidrog till många fina prestationer. Banrekordet slogs och är numera 5:12:30.

Tack för i år Jättelångt.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Jonas Fredriksson

    Gött mos!