BUM 100 miles – långt och lerigt

Vi var ett litet tappert gäng som dök upp vid starten i Nordtorp. Av de över 50 anmälda till BUM 100 miles stod 32 löpare på startlinjen kl. 18 när det väl var dags. Förutom nummerlapp fick man en vikmugg som skulle hänga med under lopper. På det sättet slapp man en massa plastmuggar vid kontrollerna. Tummen upp för det.

Utrustningsmässsigt hade jag en ryggsäck med ungefär samma saker som kommer krävas under UTMB. Stavarna lämnade jag hemma. Mina Nike Wildhorse hade funkat bra på Arctic Ultra så de fick hänga med även denna gången.

Eftersom mätningen av banan visade att den var aningen för kort så började loppet med att vi sprang 1,5 km på en väg, vände tillbaka till starten och sedan vidare ut på den riktiga banan. Efter 25 minuters löpning lämnade vi asfalten och leden tog vid.

Grusvägar blandades med stigar. Banan ringlade sig upp på en höjd med utsikt över en sjö. Sedan bar det av nedför på en riktigt stenig väg. Jag började ana att detta inte skulle bli någon promenad i parken. Tiden och kilometrarna försvann snabbt tack vare trevligt sällskap av bland annat Fredrik som jag haft en del kontakt med på Twitter.

Hindås

Efter ca 4 timmar kom vi fram till Hindås, drygt 3 mil avverkade. Där fick det bli ett lite längre stopp. Vid starten hade man möjlighet att skicka en dropbag hit och till vändningen i Skatås. Jag fyllde på med energi och satte på mig jacka och pannlampan.

Det var fortfarande relativt ljust så man kunde springa utan att tända pannlampan ett tag till. Jag slog följe Martin som jag träffade i Borås när jag väntade på bussen till starten. Vi hade ett bra flow i löpningen.

Mörkret lade sig så småningom. Jag gillar verkligen att springa på natten. Löpningen blir koncentrerad. Fokus ligger några få meter framför fötterna, allt annat försvinner. Det funkar förvånansvärt bra även när det är tekniskt.

Leriga och rotiga stigar varvades med mer preparerade, där man lagt grus eller spån. Det utlovade regnet kom till slut. Vattendropparna kylde skönt till en början. Med 10 till 15 kilometers mellanrum dök det upp en kontroll med glada funktionärer, påfyllning av vattenflaskorna och tilltugg.

Vid Härkeshult var det 18 km kvar till vändningen i Skatås. Denna sträcka var absolut den jobbigaste. Vi var en klunga på ca 5 löpare som höll ihop från kontrollen. Märkningen funkade jättebra fram till en glänta med tre vägval där alla markeringar plötsligt försvann. Inte en orange färgfläck eller reflex så långt ögat/pannlampan kunde se.

Efter konsultation av karta valde vi en skogsväg med blå snitslar. Vägen förgrenade sig och vi fortsatte följa snitslarna. Det blev svårare och svårare att ta sig fram. Vattenfyllda skogsmaskinsspår förvandlades till obanad terräng. Det kändes inte rätt så vi vände tillbaka. Som tur var såg vi några pannlampor skymta förbi några hundra meter söder om oss. Äntligen på rätt väg igen.

Nu slocknade pannlampan för en löpare i gruppen och jag fick låna ut min reservlampa. Regnet tilltog. Det var riktigt lerigt och tekniskt fram till korsningen för Bohusleden.

Fåglarna vaknade till liv och morgonen började gry. Den återstående milen till Skatås var kuperad, fast snällare. Vi mötte löparna i täten som vänt och var på väg tillbaka till Borås.

Skatås

Det kändes som att komma till en sen efterfest när man stapplade in till kontrollen/stugan i Skatås. Musiken skrålade ur högtalarna och slitna löpare plåstrade om sig. Vissa hade gett upp, andra samlade mod för sista halvan av loppet. Jag fick i mig några bitar pizza (världens godaste, så klart). Ryggsäcken fylldes med mer energi från dropbag nummer 2. Mina långa vindbyxor åkte på och pannlampan packades ned. Det var farligt trevligt att sitta i värmen och snacka, men vi kom iväg till slut.

Jag och Daniel lämnade Skatås strax innan 05.00. Nu fick man se alla platser som passerats under natten. Vissa sträckor var riktigt fina. Vi höll ihop ett par mil till. Sedan kände jag att det började blir för jobbigt att hålla samma tempo. Huvudet ville inte samarbeta och sömnbristen började ställa till det.

Vid 10-tiden plockade jag fram tandborsten för att starta om smaklökarna. När jag gick där och kände mig nöjd märkte jag att markeringarna var gröna istället för orangea. Fan, det var bara att vända tillbaka. Några till felspringningar blev det. Jag tror jag passerade samma löpare minst tre gånger inom loppet av några timmar.

Strax innan Hindås blev jag omsprungen av ledaren för 87 km-loppet. De hade startat kl. 8 från Skatås. Fler pigga löpare skulle passera senare under loppet.

Hindås igen

Vid kontrollen plockade jag med det sista från dropbagen. Soppan som serverades värmde fint. På vägen ut blev jag lite förvirrad och höll på att springa fel två gånger. Ett stort tack till funktionären som sprang ikapp och guidade mig rätt.

Tyvärr började jag tänka för mycket på hur långt det var kvar. Det var alldeles för tidigt för det. Över 4 mil med hemlängtan känns som en evighet.

Jag visste att det skulle bli en kuperad avslutning, vilket kändes ganska skönt. Då kunde man gå i uppförsbackarna utan dåligt samvete. Det blev en hel del promenerande på mer lättlöpta delar också.

Regnet kom och gick. Ett tag haglade det till och med. Som tur var hade jag helt rätt kläder med mig,lärde mig det efter GAX 100. Till slut var jag tillbaka vid starten (Nordtorp) som även var sista kontrollen innan mål.

Nu hade även pigga 45 km-löpare börjat komma ikapp. Stämningen vid depån var hög. Kände mig lite utanför i min 100 miles-missär. Jag tvingade i mig en korv och fyllde flaskorna en sista gång.

15 kilometer kvar eller var det 17, 18… Buden var många när jag frågade folk i närheten. Sista sträckan kändes i alla fall oändligt lång. När jag själv trodde att det bara var ett par kilometer kvar till mål mötte jag ett hejande par som glatt meddelade att nu är det bara en halv mil kvar. Jag skrattade till och tänkte att det var ett kul skämt. Tyvärr var det inte det. Banan fortsatte upp och ned för kullar. Runt, runt, runt, i en evighet.

Till slut byttes stigar och skog mot asfalt och bebyggelse. Jag var ordentligt förbannad vid det här laget och bestämde mig för att börja springa igen. Snabbt (nåja), för att bli klar med detta lopp. Jag fick samma kick som under sista varvet på TEC för över ett år sedan. Och visst dök målet äntligen upp.

Peter delade ut medaljen i form av en bronsknalle. Så skönt att kunna bocka av BUM 100 även fast det tog strax under 26 timmar. 4 UTMB-poäng var en trevlig bonus också.

Om arrangemanget

BUM har mycket hjärta. Man bli glad av att den här typen av lopp existerar. Och vilket fantastiskt gäng Peter har lyckats samla ihop. Stort tack till alla inblandade. Mat, dusch och allt annat efter målgången var klockrent.

Analys

• Huvudet är största problemet som vanligt när det kommer till 100 miles.
• Mina stortår tog mycket stryk under natten, i övrigt kände jag mig relativt pigg i resten av kroppen. Yngsta sonen tyckte ena tån såg ut som bacon…
• Energi och utrustning funkade fint för en gångs skull.