Lopprapport: TEC 100 miles

Målet var klart sedan en lång tid tillbaka. Jag skulle under 20 timmar på TEC 100. Det hade jag redan bestämt när jag anmälde mig till loppet efter Black River Run.

Tävlingsdagen började med sedvanligt kaos. Det sista prylarna skulle packas och ungarna skulle få i sig frukost osv. Jag blev hämtad av Kent och hans team (Maratonmorsan och Lodestad) strax innan åtta. Vi var framme vid Ensta Krog enligt tidplan. Det fanns fortfarande gott om plats för ultralådan på borden i tältet.

Nummerlapp, tidtagningschip och årets goodie-plagg (en mössa) hämtades ut. Sedan började kramkalaset. Stämningen var på topp.

Startskottet gick kl 10.00 och loppet var äntligen igång. Jag slog följe med David som jag sprungit några varv med i Västerås. Tempot var behagligt. Vissa delar av banan hade dragits om inför årets lopp vilket gjorde det första varvet lite mer spännande.

Vid varvning försökte jag vara så effektiv som möjligt. Min handhållna flaska innehöll en 2-timmarsblandning med Perpetuem så jag slapp fylla på inför mil nr. 2. Jag tog en mugg vatten och en chokladbit. Varv 2 och 3 försvann snabbt. Jag kände mig stark, en farlig känsla så tidigt i loppen. Man kan lätt förivra sig och glömma planen.

Foto: Maria Vindruva

Efter tredje varvet tappade jag bort David och blev det mycket sololöpning. Visst snackade jag med andra under loppet men inte några längre sträckor. Solen värmde på fint och jag försökte få i mig extra salt eftersom jag svettades en hel del.

När jag skulle ut på 5:e varvet kom första svackan. Humöret hade dippat. 4 mil löpning och jag var redan lite trött. Inte bra. Jag kom fram till att det måste bero på energibrist och började klämma i mig två geleér per varv, förutom Perpetuem och fika vid varvningen. Det gjorde susen.

Halvvägs var det dags att plocka fram pannlampan och övrig obligatorisk utrustning för nattlöpningen. Depåstoppet blev lite längre. Jag hade lyckats hålla varvtiderna under 75 minuter och tjänat in tid som skulle behövas under natten. 50 miles passerades på 9 timmar och 5 minuter.

Det började bli mörkt. Jag kände mig relativt pigg. Skogpartierna var sköna andningshål. Det snubblades dock på rötter då och då när stigarna blev kladdigare och benen tyngre. Varven tog längre tid. Jag gick ungefär lika mycket som tidigare, men tempot när jag sprang var lägre. Hur mycket tid hade jag råd att tappa per varv?

Regnet kom som utlovat. Det var faktiskt riktigt skönt till en början. 11:e varvet gick på 80 minuter. Hmmm… Daniel Becker mötte mig i tältet. Han visste om mitt mål sedan tidigare och såg till att jag inte såsade för länge i depån. Jag fick med mig en pizzaslice samt order om att hålla ihop och inte tappa det här nu.

Den riktiga kampen började. Uppvärmningen var slut. Mina stortår hade tagit mycket stryk. Jag var nästan säker på naglarna satt helt löst. Vågade inte ta av mina skorna för att titta. Det var bara att tassa på efter bästa förmåga ändå.

Magen höll sig relativt lugn trots att jag i princip bara fick i mig vätska och gel. Fast föda intresserade mig inte längre. Under resten av loppet hade jag två handhållna flaskor med mig, en med Perpetuem och en med vatten eller Resorb Sport. De blev mina snuttefiltar.

Jag bytte till min Haglöfs Endo när det blev kallare. Varvtidsmatematiken satte igång. Ett till varv på 80 minuter, sedan 82 minuter… 17 tappade minuter på några varv. Jag började misströsta. Det var kört. Jag mötte David igen och vi hade sällskap ett tag. Han kände sig stark och jag var låg. Våra vägar skildes åt igen.

Innan jag skulle ut på det näst sista varvet kom jag på att jag hade ett par GU Energy Salted Caramel i lådan, en belöning som jag egentligen skulle tagit efter 120 km men glömt. Jag hade aldrig testa dem förut, men hoppades att de hade magiska krafter. Och det var bland det godaste jag ”ätit” någonsin. (Tyckte jag då i alla fall.) Hoppet började återvända. Jag tyckte att det var synd att jag inte kommit på det tidigare för då skulle jag kanske klarat målet.

Jag stapplade in till varvningen för sista gången. Maratonmorsan sken som en sol när jag kom in. Hon meddelade att varvet hade gått jättesnabbt och att jag skulle klara sub 20 timmar utan problem. Jag tittade på klockan som visade 18:33:35 med stora röda siffror. Inte en chans sade jag. Hon fortsatte dock att peppa och följde mig några hundra meter medan jag försökte få i mig mer kaffe.

Jag hade inget att förlora. Tänkte på min morgonjogg några dagar tidigare. Njöt av fågelkvittret. Jag fick inte gå i onödan nu utan bara mata mata mata. Sista passeringen av sjön, järnvägsövergångarna, Rönninge By och de avslutande skogspartierna. Möte upp Maratonmorsan några hundra meter från mål. Vi joggade ned för den sista backen. Lodestad hängde också med den sista biten. I mål! JAAAAA, jag (vi) fixade det. Officiell tid 19:48:17. Det guldiga bältesspännet var mitt.

Det var ungefär så här det gick till tror jag i alla fall. Tider, varv och andra saker stämmer kanske inte till hundra procent.

Jag orkar sällan läsa långa inlägg själv så jag avslutar rapporten här. Det blir en del 2 med mer detaljer om loppet och den stora stelheten. Tack till alla som hjälpte till under helgen. Ingen nämnd, ingen glömd.

Avslutningsvis ett diagram med mina varvtider. Jonas Buud får funka som referens även denna gång.

Jag är riktigt stolt över slutspurten.