Årets sista långpass – sol och frostskägg

Årets sista långpass är ett fantastiskt påhitt. I år var det åttonde gången det sociala långpasset anordnades och ca 150 löpare dök upp vid Slussen lördag morgon.

Starten för Årets sista långpass

Jag såg passen som ett genrep inför Arctic Ultra. Vädret var nästan för bra för att det skulle bli några större problem. Sol, åtta minusgrader och i stor sett perfekt väglag är svårslaget vintertid.

Min plan var att hänga på en av de snabbare grupperna från start. Trots trevligt sällskap kände jag ganska tidigt att jag fick slita för mycket för att det skulle funka i 6 mil. Vid det första stoppet, i Mörby Centrum, väntade jag därför in nästa fartgrupp.

Årets sista långpass i solsken

I 6-minuterstempo kändes allt mycket bättre.

Årets sista långpass

Efter två mil var det dags för det första bakluckefikat. Kaffe, skumtomtar och en bulle satt fint. Hade gärna stannat mycket längre men man blir snabbt nedkyld av att står stilla.

Bakluckefika under Årets sista långpass

Resan fortsatte via Edsberg, Tureberg, Akalla och oasen Järvafältet. Barkarby dyker upp som en hägring med dagens höjdpunkt, lunch på Max. Förra året valde jag en stor meny och fick kämpa med en mätt mage under flera kilometer. I år blev det ett blygsammare mål som räckte gott och väl.

Vi var ca 10 löpare som fortsatte från Barkarby. Ingen hade full koll på rutten, men vi tog oss igenom villaområdeslabyrinterna i Viksjö till nästa bakluckefika utan några större felspringningar.

Bakluckefika nr 2 under Årets sista långpass

Efter 40 km smakar varm buljong extra gott. Det fick bli lite mer skumtomtar för att orka den ganska tråkiga raksträckan in mot stan. Förra året hoppade jag av vid Ängbyplan p.g.a känningar i ett knä. Det mentala var inte på topp vid passeringen i år, men jag ville ta mig till Brommaplan i alla fall för att känna mig nöjd med dagen.

Sista energistoppet

Vid Brommaplan lockade de gyllene bågarna med äppelpaj, cola och värme. Livlusten återvände och jag hittade ingen bra orsak att inte fortsätta hela sträckan. Efter Tranebergsbron kände man sig nästan hemma. Tyvärr började min höft klaga högljutt vid Rålandshovsparken och jag var tvungen att släppa mina 4 medlöpare. Från Stadshuset och in till Slussen varvade jag löpning med gång för att inte riskera något.

Sightseeingen runt norra Stockholm tog 6 timmar och 10 minuter för mig, om man räknar bort fikapauserna. En sammafattning av årets upplaga av Årests sista långpass hittar du här.

Frostskägg under Årets sista långpass

Frostskägget då?

Frostskägget frodades under första delen av passet och var som stiligast vid Max i Barkarby. Efter matpausen hann den inte återfå sin prakt.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.