Årets sista långpass (Tour de norra Stockholm)

Slussens tunnelbanestation vibrerade av förväntningar när ca 150 löpare skulle ut på Årets sista långpass. Det fanns en hel del bekanta ansikten i vimlet.

Starten för Årets sista långpass, Slussen

Jag valde att springa med den, i ultrasammanhang, snabba 6:15-gruppen. Minst 35 km skulle jag komma upp i hade jag tänkt. Givetvis lockade hela sträckan (60 km), men det fick bli en bonus om kroppen var med på noterna.

Tiden och kilometrarna försvann snabbt fram till den första riktiga pausen efter 20 km. Glada funktionärer bjöd på skumtomtar, chips, wienerbröd, kaffe, buljong … Fett, salt, socker och värme, helt enkelt.

Trots att tempot var behagligt kändes det småtrögt för mig. Gött snack gjorde resan enklare. Årets lopp avhandlades och framtidsplaner benades. Järvafältet var en skön oas efter all asfalt.

Lunchen intogs på Max Barkaby när vi hade kommit drygt halvvägs. Ett helt Frisco-mål slank ned i ett nafs. Jag tog på mig en torr buff för att pigga upp humöret. Tänkte även byta tröja men kom på att jag inte ville visa upp Djungelboks-plåstren som fått vikariera som bröstvårtstejp när jag inte hittade min vanliga tejp på morgonen.

Jag var lite frusen och stel när vi rullade igång igen. Hmmm… det var kanske inte så smart att svepa hela burgaren. Resan fortsatte i alla fall mot Viksjö. Efter en kvart var man varm och magen hade lugnat ned sig.

Årets sista långpass, 40 km

I Hässelby villastad var det dags för bakluckefika igen. Gruppen var fortfarande ganska stor. Det var en skön blandning av gamla rävar och rookies som inte sprungit längre än 20 km tidigare.

Efter marathonpasseringen började jag få känningar i vänster knä. Sådana saker har en tendens att komma och gå under längre pass. Nu höll det i sig. Smärtan påverkade inte löpningen i någon större utsträckning, men det kändes dumt att chansa.

Årets sista långpass, 48 km

Ängbyplan fick bli slutdestination för min del. 48 km fick räcka. Jag ville inte avsluta året på samma sätt som 2009. Årets sista långpass blev även det längsta. Jag springer ju sällan över 30 km som träning. Mina lopp får tjänstgöra som ultrapass också.

Nu återstår det ett par kortare pass för att snygga till årsstatistiken.

Stort tack till Peter, Ulla och Annica för ett fint arrangemang.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.