Bislett 24 h Indoor Challenge – lopprapport

Bislett 24 h Indoor Challenge kan sammanfattas med ”Friskt vågat hälften vunnet”. Jag åkte till Oslo med målet att klara 200 km. Det var en tuff uppgift, men jag trodde det skulle gå. B-målet var 180 km. 24 timmar skulle jag hålla igång vad som än hände.

Istället för att ha mina saker tillsammans med alla andra vid uppvärmningsrakan så hängde jag och cirka 10 andra löpare i ett utrymme på motsatt långsida. Det kändes som en lugnare plats.

Starten gick kl. 10. Vi sprang motsols de första 6 timmarna. Planen var att ha lite högre tempo under första halvan av loppet för att ha marginal när tröttheten kom på riktigt. Jag hade delat in loppet i fyra delar. Under de två första 6-timmarsblocken fick jag gärna komma över 105 km, helst 110.

Den ovala banan var inte helt platt utan det fanns en ”längre” uppförsbacke och några små ned. Skulle gissa att det blev hela 1,5 höjdmeter per varv.

Ganska snart märkte jag att en av mina farhågor stämde. De var riktigt varmt i katakomberna. Väske- och saltintag skulle bli viktigt. Istället för att håll mig till specifika varvtider så lät jag pulsen bestämma tempo och gåpauser. Var 25:e varv fick jag gå hela varvet. Jippie!

Efter 6 timmar hade jag sprungit 55 km, 5 km in på banken. Nu var det dags att byta riktning. När man passerade varvning rundade man Geir (race director) och fortsatte åt motsatt håll. Jag tyckte det var mycket jobbigare att springa medsols. Det låter konstigt, men det var faktiskt stor skillnad. Det fanns ingen lång uppförsbacke som lämpade sig för gång osv.

Jag försökte svalka mig genom att blöta huvudet och nacken med iskallt vatten med jämna mellanrum. Det delades även ut isbitar som var sköna att suga på. Magen skötte sig helt ok. Jag skippade de första serveringarna av mat. Ville inte chansa helt enkelt.

Innan loppet trodde jag att man skulle springa och snacka hela tiden, men alla verkade hålla sig till sin egen plan och ingen hade samma tempo som jag. Detta var dock inget större problem. Jag trivdes i min bubbla.

Jag passerade 104 km efter 12 timmar. Tyckte jag sprang ok men ändå lyckades jag bara komma 49 km under andra fjärdedelen. Mitt försprång minskade. Hmm… Riktningsbyte och humöret var på topp igen. Jag lyxade till det genom att byta tröja.

Följande 6 timmar var nog de bästa under hela loppet. Kände mig som en maskin. Pulsbandet fick stryka på foten. Jag matade på och sprang om folk hela tiden kändes det som. Samtidigt märkte man att det är nu loppet börjar. Många väggade och mådde dåligt. Andelen som promenerade ökade.

En av de som hade det riktigt tufft var Yudith som legat i toppen bland damerna större delen av loppet. Hon kollapsade strax innan det var dags att byta riktning och blev bortförd med ambulans. Stämningen runt banan blev dämpad.

Jag fick svårare att motivera mig att äta. Tomatsoppa med pasta och morotsoppan med ingefära räddade natten. Det var uppfriskande med riktig mat. Allt sött gick bort. Våfflorna som serverades var inte att tänka på.

Efter 18 timmar hade jag tagit mig 150 km. Medaljen var i hamn. Det började dock se mörkt ut. Jag tappade för mycket. När vi bytte riktning var det som någon kommit åt en strömbrytare. Plötsligt kände jag mig helt tom. Jag började tänka för mycket istället för att bara göra.

Det fick bli två gåvarv för att samla krafter, men det hjälpte inte. Allt höll på att rinna mig ur händerna. Jag började frysa och var tvungen att sätta på mig en långärmad tröja och vantar. 100 miles passerades ungefär på samma tid som på TEC 100 i våras.

Följande 4 timmar blev zombiewalk blandat med lite löpning. Humöret svajade. Kände mig riktigt ynklig. Oroliga blickar började riktas mot mig. När jag såg mig i spegeln möttes jag av en blek farbror.

Högerbenet verkade ha tagit mest stryk. Jag började få en blåsa under foten av allt promenerande. Knät var svullet och jag hade problem att gå ned på huk för att töja ut lårmusklerna.

När det var 2 timmar kvar frågade en medlöpare hur långt jag kommit. När jag sa 170 km fick jag svaret ”Du har ju gjort ditt i helgen. Varför går du inte och lägger dig?”. Det fanns inte på kartan att bryta. Jag skulle köra i 24 timmar. Ett friskhetstecken!

Stämningen på arenan blev högre och högre när klockan började närma sig 10.00. Många hittade nya krafter och tempot på banan ökade igen. Jag lyckades spurta några varv och hann 182,995 km innan allt var slut. Det räckte till en 13:e plats i resultatlistan.

Jag var besviken efter loppet. Samtidigt lärde jag mig massor. Det största misstaget var nog att jag inte fick i mig tillräckligt med energi på slutet. Självklart vill jag ha revansch.

Om arrangemanget

Det var en väldigt speciell upplevelse att springa Bislett 24 h Indoor Challenge. Andy höll låda större delen av dygnet. Det spelades både bra och dålig musik. Peppen haglade från alla håll och kanter. Under loppet dök det upp lappar med klokskaper längst med banan. Alla som var på plats brann verkligen för sin uppgift.

Övriga reflektioner

• Jag har aldrig sett så många kräkas under ett lopp som under Bislett 24h. Så fort det delades ut mat satte det igång. Det slog aldrig fel.
• Det är alltid fascinerande att se när någon som man trodde var uträknad får nya krafter och fortsätter som inget hänt.
• Under den här typen av lopp har supporten en viktig roll. Jag fick se exempel på oerhört bra teamwork. Min familj var på plats vid starten, en stund på kvällen och timmen innan målgång. Det räckte för att jag skulle få flaskorna påfyllda osv. Övrigt tid hade Johnny och Marcus lite koll mig.

Återhämtning

Efter loppet hade svårt att gå på grund av den stora vätskefyllda blåsan under högerfoten. I övrigt hade jag ingen träningsvärk, givetvis var jag lite stel. Mina energinivåer har varit låga hela veckan. Om jag slarvat med maten har huvudvärken kommit som ett brev på posten.

Igår sprang jag min första runda efter loppet. Kändes fantastiskt att vara igång igen.