GAX 100 miles 2014 – vädergudarna måste vara tokiga

GAX 100 blev ett helt annat lopp än jag trodde. Fram till halva distansen var det precis som jag hade föreställt det. Böljande fält, bokskogar, ängar, och en blandning av asfalt, grusvägar och (igenvuxna) stigar. Värmen fanns också där, men molnen tog bort den värsta hettan. Andra halvan av loppet blev en helt annan historia där vädret spelade huvudrollen.

Depå 1, Magleberg.

Depå 2.

Jag hade sällskap större delen av loppet. Det var några olika konstellationer, Niklas och Linda var dock kärntruppen. Eftersom jag inte hade några speciella tidsmål så kändes deras sub 24 timmar-plan helt ok.

Efter Haväng (depå 3, 80 km) bytte loppet karaktär. Det hade börjat regna. Stranden var bitvis väldigt svårsprungen på grund av alla stenar eller för att sanden var så mjuk. Den bjöd även på helt fantastiska ögonblick. Ibland blev man teleporterad till ett exotiskt land med perfekt vit sand. (Se film)

Magisk strandlöpning med Niklas och Linda i bakgrunden.

En höjdpunkt var naturreservatet och färden genom skogen upp på Stenshuvud. Från toppen såg man resten av banan breda ut sig.

Sedan blir minnesbilderna en enda röra. Det letades ledmarkeringar. Folktomma gator. Vik, Baskemölla, Simrishamn, Brantevik… Pannlamporna åkte fram så småningom. Ett improviserat depåstopp vid Skillinge Hamnkrog. Ibland kom det ett lemmeltåg av Full Moon Race:are som visade vägen i natten.

Det var oerhört frustrerande att ta sig till den sista depån, Sandhammaren. Man kunde se det rullande skenet från fyren i horisonten men det tycktes ta en evighet att komma fram när man luffsade i mörkret med ett mullrande hav några meter från sig.

Det, till en början, svalkande regnet började kyla ned kroppen. Blåbärssoppan och kaffet vid depån värmde fint. Stoppet blev längre än planerat. Det kändes viktigt att bunkra på sig mer energi. Nu återstod 30 km.

Redan innan Kåseberga hade humöret börjat dala. Ale stenar och efterföljande 3 kilometrar på kullarna (Hammars backar) var vidriga. Jag började fundera på att kasta in handduken.

Vinden blåste rakt igenom en. Jag hade helt fel kläder på mig. Två buffar fick fungera som vantar. Mina Salomon Trail Warm Sleeves som jag köpte i sista sekunden innan resan var värda varenda krona.

Behovet av värme började bli akut. Alla hus vi passerade var nedsläckta, inte så konstigt med tanke på att klockan var sju på morgonen. Till slut kom vi till en campingplats 8 km från mål.

Vi klämde in oss på den offentliga duschen. Efter 10 minuter började värmen och hoppet återvända. Regnet kändes inte så kallt längre när man kom ut igen. Cykelvägen till Ystad var ren lyx. Ena benet framför det andra. Tuffa på. Det var till och med kul igen.

Efter 24 timmar och 53 minuter återsåg vi Sankt Knuts torg i Ystad. GAX 100 var absolut det mentalt jobbigaste jag gjort. Kan detta varit ultravärldens motsvarighet till Stockholm Marathon 2012?

Energi och vätska

Jag hade full koll på energi och vätska under hela loppet. En salttablett och gel varje timme till att börja med. I depåerna med dropbags festades det loss på Babybel-ostar och Delicatobollar. Jag hade även en liten läskflaska per dropbag. Det satt riktigt fint med Grape Tonic och Champis som komplement till colan som lätt kan bli för sliskig i slutet av ett lopp. Magen var lugn som en filbunke tack vare att jag körde med Hammer Perpetuem.

Arrangemanget

GAX har ett klassiskt ultraupplägg med engagerade arrangörer och funktionärer. Alla brinner för sporten och sin uppgift. Stort tack till Jan-Erik, Urban och alla andra inblandade.

Korta reflektioner

• Man känner sig inte så kaxig när man möter en tjur som står mitt på leden. Speciellt inte om den gör utfall när man själv tar några steg framåt. Vi var tvungna att hitta alternativa vägar vid ett par tillfällen p.g.a. detta.
• Sportslick och tåstrumpor är fortfarande en helt fantastisk kombination. Efter 15 timmars löpning med blöta skor så hade jag bara 4 små blåsor på fötterna. Lägg dessutom till all sand som hade letat sig in i skor och strumpor.
• Det är lite synd att jag inte fotade mer. Samtidigt ville jag ha fullt fokus på löpningen och inte bära med mig en extrakamera eller plocka fram mobilen i stormen.

Återhämtning

Jag hann bli ganska stel på tågresan hem, men det gick över snabbt. Vristerna svullnade upp som vanligt. I övrigt verkar senor och ligament i fötterna klarat sig bättre än tidigare. Återhämtningsjoggen i tisdags gick över förväntan. Det gick varken snabbt eller var speciellt vackert, men fram kom jag.