Efter den målande berättelsen (del 1) är det dags för analys/summering. Detta är kanske mest intressant för mig själv, men jag måste få ned det i skrift innan jag glömmer detaljerna. OBS! Det blir inga läskiga bilder på mina fötter.
TEC 100 är det lopp som jag spenderat absolut mest tid på egen hand. Det var självvalt. Jag tackade t. ex. nej till pacers under natten. Jag var inne i en bubbla och trivdes med det. Kände inget behov av musik eller annan distraktion heller. Stämningen vid varvning höll i gång mig under hela varvet.
Planen
Planen var att hålla varvtiderna på 65-70 minuter så länge som möjligt. Det höll i 7 mil. Till en början handlade det om att verkligen gå de backar som man hade bestämt tidigare. När mörkret och tröttheten kom blev den stora utmaningen att absolut inte börja gå på vissa lättsprungna sträckor. De skulle skulle matas till vilket pris som helst.
Varvtiderna var det enda jag höll koll på. Tänkte aldrig på tempo eller kilometer. Vid 6 km-markeringen på banan brukade jag ta en titt på klockan för att se hur jag låg till. Jag såg även denna passering som en ”snart är jag i mål”-punkt. Trots att all skogslöpning återstod.
När varvtiderna började rinna iväg trodde jag det var kört med en sluttid under 20 timmar. Jag tuggade på trots det. Kände mig jagad på ett positivt sätt. Jag hade ett nytt PB i sikte.
Jag har tidigare sett en uträkning som visade att de flesta tappar 20-25% under andra halvan på TEC. Jag tappade 19%, vinnaren Andreas Falk 4% och tvåan Elov Olsson 6%.
Energi under TEC 100
Jag startade med en 2-timmars Perpetuem-blandning och fortsatte fylla på flaskan när den var tom. De första 4 milen petade jag i mig 3 kuber Shot Bloks per varv. Det var för lite visade det sig.
Resten av loppet var det två gels (Squeezy, Clif Shot, Hammer och GU) och en flaska Perpetuem per varv som gällde. På natten tog jag med en till handhållen flaska med vatten eller Resorb Sport.
Vid varvningen blev det minst en mugg vätska, oftast Cola men det var skönt att bryta av med Fanta, Ramlösa, kaffe och den nya favoriten Ginger Ale. I övrigt tog jag choklad, saltgurka, chips, ägg med kaviar och pizza. Jag försökte även äta nudlar, men det var för meckigt. Buljongen var dock bra att få i sig.
Det största mysteriet var att jag tackade nej till hamburgare!
Utrustningen
Som alltid har jag med för mycket saker. Mer än 80 procent låg kvar i lådan eller väskan efter loppet.
Jag startade med:
- Pearl Izumi Trail M2
- Tåstrumpor (Injinji)
- Vadkompression (2XU)
- Shorts (Nike)
- Kompressionsshorts (2XU)
- Långärmad merinoullströja (Icebreaker)
- Vindjacka (Patagonia)
- Keps (Nike)
- Vätskebälte (Salomon)
- Handhållen flaska (Nathan)
På natten blev det även:
- Pannlampa (Silva X-Trail Plus)
- Reflexväst (Craft)
- Regnjacka (Haglöfs)
- Buff (Inov-8)
Allt funkade klockrent förutom skorna. Pearl Izumis trailskor har en liten inbyggd fälla som består av det hårda tåskyddet längst fram på skon. När fötterna började svälla så fastnade (de kortklippta) stortånaglarna på kanten ibland. Det gjorde jävligt ont när man trampade ned kan jag meddela. I övrigt är skorna helt fantastiska. Jag kände aldrig någon mosighet eller smärta under fötterna.
Jag få köpa ännu större skor eller börja leta ersättare inför GAX 100. Hoka One One är ett intressant alternativ.
Arrangemanget
Jonas, David och alla funktionärer gör ett fantastiskt jobb. Stämningen var på topp hela tiden. Allt flöt på utan problem. Man möttes alltid av leenden och pepp.
Efter loppet
Jag kände mig rejält stel efter loppet. Den sista spurten kostade på. Låren brann. Stor- och pektårna hade blåsor. Stortånaglarna satt löst… Vristerna började svullna efter några timmar, samma sak hände efter Black River Run.
När jag kom hem blev det en tupplur. Tydligen drömde jag om loppet. Fötterna fortsatte springa när de låg i högläge. Tyvärr finns det inget filmbevis.
I början av vecka kände jag mig som en gammal farbror, stel och orörlig. Precis som efter första maran. Igår var jag tillbaka på banan igen. Kunde ”skutta” upp och ned för trappor osv.
Det var allt, tror jag. Glad påsk!
