2018 blev det 3140 km löpning. Det är ganska exakt Sveriges längd gånger två eller pi gånger 100 mil om man ska vara nördig. Ett par förkylningar i början av året och trillskande hälsenor under hösten gjorde att jag inte kom i närheten av de 365 mil jag brukar sikta på.
Året i korthet
Stadion Marathon Stockholm med ett oväntat marathon-PB kickstartade 2018. Endurance 24 h i Espoo blev en tråkig historia p.g.a. förkylningsuppladdning och -återhämtning.
TEC-helgen bjöd på 50 miles som pacer. Aros Marathon var svettigare än tidigare år. Dödsrakan gjorde extra mycket skäl för namnet och den avslutande grusgropen såg till att suga det sista ur farbrorn.
Att bli avplocka efter 104 km på Lavaredo Ultra Trail var årets besvikelse. Vilket ledde till att jag inte hade ett kvalificeringsresultat för att söka till Western States. Det var säkert rätt beslut av sjukvårdspersonalen men tungt ändå för mig. Anmälde mig till ett annat kvalificeringslopp, men valde att inte åka när höstens problem dök upp.
Värmen under Run for Pride höll i sig hela sommaren. Stora mängder glass och nattlöpning för att slippa hettan fick bli lösningen.
Trans Scania blev inte helt oväntat årets äventyr med stort ä(r det här ens möjligt att klara?). 246 km med högsommarvärme, klass 2-storm och en massa ultrakärlek. Många timmar tog det, men det gick. Ska bli kul att återvända och se om jag lärt sig något på ett år.
Brotorp Trailrun visade mig nya delar av Nackareservatet. En tuff och rolig bana såg till att man tog ut sig helt. Gotland Ultra Marathon var så mysigt som jag hade hoppats på. Läs mer på ultradistans.se. Jag måste försöka utforska norra delen av ön mer.
Tjörnarparen 100 miles fick avsluta året. En skånsk pärla där lera och irrande i höstmörkret dominerade.
2019, nu kör vi. Mot nya utmaningar!
