I senaste avsnittet av Värvet pratar Mårten Andersson en del om löpning och att ha mål i livet. För mig har det alltid varit viktigt att sätta upp träningsmål. När jag började med löpning var det första stora målet att springa ett marathon. Alla lopp fram till Stockholm Marathon 2010 var små delmål.
Att jag misslyckades med marathondebuten eldade bara på mitt intresse. Jag ville verkligen lära mig mer för att bemästra distansen. Det var först efter mitt fjärde marathon som jag faktiskt kände att jag hade sprungit 42,2 km. Genast började jag leta efter nya utmaningar. Ultralöpning dök upp som en naturlig fortsättning eftersom det alltid varit sträckan som drivit mig mer än snabba tider.
Trots att jag inte hunnit springa mitt första 50 miles-lopp svävar tankarna redan iväg mot magiska 100 miles. Vågar jag göra ett försök i höst på Black River Run eller ska jag vänta till nästa år? Om ett par veckor har jag förhoppningsvis en klarare bild av vad som kommer krävas…
Terräng- och fjällöpning ser jag som ren och skär terapi.
