TEC 200 miles – DNF (Did Not Finish)

Täby-stigarna vann över mig. Det blev en DNF på TEC 200 miles. Under resans gång tappade jag fokus och till slut även all fart. Jag var för dålig helt enkelt.

nummerlapp-tec200miles

Jag kom till Ensta Krog trekvart innan start. Tältresningen var i full gång. Efter att jag hade hämtat nummerlappen och fixat iordning min utrustning hann jag snacka med några av deltagarna. Vissa hade jag träffat tidigare men de flesta var nya bekantskaper.

Första varven gick lite för fort. Det kändes inte så farligt eftersom jag höll mig till min tänkta plan med gåbackar osv. Fältet spreds ut sig så jag såg knappt skymten av någon de sex första varven. Jag hade några färdigblandade flaskor med Tailwind så jag slapp ödsla onödig tid vid depån.

Lunken infann sig så småningom. Vädret var småklurigt, kände mig varm och kall om vartannat. När jag sköljde ansiktet efter några varv märkte jag att jag svettades mer än jag trodde. Det hade bildats saltkristallet vid tinningen. Jag började ta extra salttabletter.

Under sjunde varvet kom jag ikapp Niklas nere vid sjön innan skogspartiet började. Vi slog följe resten av varvet. Det kändes oerhört skönt att snacka med någon man kände efter över 8 timmar av ensamhet. Det blev en hel del bening om Fotrally och den kommande filmen om loppet 2014. Jag levde på detta under många timmar efteråt. 50 miles passerades på 10:12.

Jag övergick till att fylla flaskorna med Hammer Perpetuem. Magen funkade förvånansvärt bra hela loppet och jag hade inte några svårigheter att få i mig fast föda. Det började skymma och dags att plocka fram pannlampan för nattlöpningen. Anders, som jag pace:ade förra året, dök upp och ville testa att springa ett varv för att se om hans skada hade läkt.

Vi tuggade på bra och passerade 100 km på ca 13 timmar. Resten av natten fick jag nöja mig med att se Mickel Räv och att leka dansstopp med grodorna på motionsspåren. Den värsta tröttheten kom strax innan gryningen. Då sprang jag och småblundade på vissa raksträckor. Fågelkvittret ökade konstant och pannlampan kunde släckas till slut.

Halvvägs – 100 miles

Jag började se fram emot 100 miles-passeringen. Depån skulle sjuda av förväntansfulla löpare som väntade på att få komma iväg. Min timing var ganska perfekt. Jag kom till varvningen ca 40 minuter innan starten för 50 och 100 miles-loppet. Så fort jag satte min fot i tältet så möttes jag av ett helt gäng bekanta ansikten. Kände mig som superstjärna för en kort sekund.

100miles-tec200miles

Min plan för loppet var att avverka första halvan strax under 24 timmar för att sedan ha råd att tappa 25% på andra halvan. Att klara det på 23:17 var toppen. Jag hade några extra minuter i banken.

Nästa varv sprang jag och väntade på alla pigga löpare som hade startat. Jag hann ungefär 7 km innan den första snabbingen susade förbi. Sedan kom de en efter en. Alla peppade och gav mig energi. Man hann inte snacka så mycket men det kändes kul att det hände lite mer på banan.

Efter 16:e varvet var jag ute på okänt vatten, mitt distansrekord var slaget. Passeringen av 200 km-skylten ute i skogen var stort, samtidigt började humöret svikta och The Grumpy Old Guy tog över kommandot. Att bli omsprungen var inte samma kick längre trots att man fick en klapp på axel eller ett glatt hejarop. Jag började bli fegare på stigpartierna, rotsparkarna och snubblandet eskalerade.

stigar-tec200miles

Varvtiderna var över 2 timmar för första gången av loppet. Min marginal började minska. Det började skymma igen. Jag irrade in på fel stig strax innan varvning och tappade flera minuter i min förvirring. Tydligen hade jag inte lärt mig banan på 19 varv. Det hade börjat dyka upp varm mat i depån och försökte få i mig så mycket som möjligt.

Som tur är hade jag en pacer som väntade på mig. Stefan stod redo med pannlampa och ett brett leende. Vi hittade ett bra flyt och hade massor av saker att avhandla. Sömnbristen började spela mig spratt och vid ett par tillfällen var jag tvungen att fråga honom om han såg samma saker som jag. Svaret var nej båda gångerna.

Jag var lite besviken när jag kom till varvningen och såg att tempot sjunkit ännu mer. Förstärkning av klädsel och fix med pannlampa hade bidragit till det, men det började kännas som loppet höll på att rinna mig ur händerna alldeles för tidigt. Tältet var fullt av ultrarävar och jag fick både tips och pepp av Jan-Erik Ramström, Maria Thomsen, Henrik Lowemark och Daniel Becker m.fl. Tack hörni.

Stefan bestämde sig för att springa ett till varv, vilket kändes riktigt skönt. Några kilometer in på slingan började mina lår strejka. Kände igen fenomenet från sista klättringen under UTMB. Jag hade svårt att komma igång med löpningen på de sträckor jag brukade tassa på. Frustrationen växte. Jag orkade inte hålla igång snacket heller. Fan.

Luften började bli riktigt rå och kylan kröp in överallt. Forssis passerade oss några kilometer innan varvning. Min pannlampa slocknade för andra gången och vi fick mecka med det. Första 3-timmarsvarvet var ett faktum. Inte deppa, snart är det ljust igen och tempot skulle höjas. I med mer pizza, kaffe, saltgrogg och ut igen.

Skogen var helt ospringbar för mig vid det här laget. Kunde inte lita på det jag såg. Vissa stigar var tapetserade med flyers, tidningsurklipp och skivomslag. Motionspåren kantades av färgglada skulpturer. Ovansidan av vänsterfoten protesterade på ett nytt och obehagligt sätt. Fågelkvittret gav mig dock hopp igen.

gryning-tec200miles

I depån var jag tvungen att sätta på mig ännu mer kläder. Det började regna och jag väntade några minuter i tältet för att den värsta skuren skulle ge med sig. Jag bytte några ord med Adam från London innan han pinnade på för att sätta ett nytt PB på 100 miles. Ute på varvet stod kilometerskyltarna alldeles för långt ifrån varandra. Forssis med pacer passerade mig igen. Hmmm… sprang inte han förbi mig för bara ett tag sedan. Richard (och Coyntha) promenerade förbi i lugn takt.

DNF TEC 200 miles

Det 23:e varvet blev det sista. Jag hade ingen möjlighet att klara loppet under 54 timmar. Visst hade jag kanske hunnit två varv till men det hade inneburit DNF ändå. För mig spelade det ingen roll om jag kom 26 eller 28 mil, det var fortfarande för kort. TEC är inget tidslopp utan det är hela distansen som gäller. Jag kom 264,5 km på 46:26:46, ett nytt distansrekort med drygt 8 mil blev det i alla fall.

Självklart är jag besviken, men livet går vidare. Det kommer fler lopp och utmaningar. Jag lärde mig massor under de två dygnen. Tack för allt påhejande under loppet.

Analys

  • Jag borde sprungit mer på stigar inför loppet. Banan är lite klurig med sina skogspartier.
  • En tupplur inför andra natten hade kanske räddat situationen.
  • Ett crew vid varvning och pacers med stenhårda tidsscheman hade självklart underlättat. Samtidigt vill jag känna att jag kan själv under ett lopp. Jag är jätteglad för de 3 varven jag hade pacers.
  • 23:17 hade räckt till en 21:a plats på 100 miles-loppet.

Gör det ont?

En av de vanligaste frågorna jag fick var om det gjorde ont. Klart det gör ont att springa långt. Men jag kan inte påstå att det blev värre för mig efter 100 miles. Smärtan dyker upp på ett ställe och försvinner, byter plats och kommer tillbaka. Fötterna är konstant utsatta.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Coyntha

    Tack för att delar med dig! Intressant att läsa vad du gick genom. Hade velat hjälpa dig mer! Bra jobbat och nu är du en erfarenhet rikare!

    • Rapporterna är ett sätt för mig att tvingas tänka igenom vad som hände annars hade jag nog bara gått vidare utan att reflektera. Tack för all pepp under loppet. Ni verkade ha ett bra team.

  • Kim

    Satans grymt! Göra SUB 24 på första hundringen, sen göra 100k till!!! Lyfter på mössan!!/Kim

    • Tack Kim. Första halvan kändes ganska kontrollerad eftersom som bäst sprungit 100 miles under 20 timmar. Avslutningen blev inte så vacker. En nyttig lektion var det.

  • Janne

    Som alltid, en stor inspirationskälla – grymt jobbat där ute!

  • Joakim Fagerström

    Du var en riktig kämpe! Jag är mycket imponerad av distansen 26 mil är inte illa. Kul att ses i veckan, hoppas att omladdningen inför Tierra går bra och att fötterna snart återfår sin normala storlek 🙂

    • Tack, allt börjar kännas ok nu. Lycka till med träningen inför Trans Scania. Det kommer bli skoj att följa det äventyret.

  • David Ramstedt

    Kul / intressant att läsa!

  • Pingback: Distansrekord och besvikelse på TEC 100 miles | Naturfys()