UTMB blev ett helt annat lopp än jag trodde. Innan var jag orolig för att det skulle bli dåligt väder och att jag skulle få problem med höjden. (Ja, jag tycker det är lite läskigt med höga höjder…) Självklart var jag nyfiken på att se hur man skulle reagera på sömnbristen.
När det väl var dags var vädret jobbigt åt andra hållet. Det var varmt och vindstilla på dagarna. Jag var tvungen att bära med mig mer vatten än planerat och sänka tempot för att inte koka.
Jag reflekterade aldrig över höjden på ett negativt sätt. Inte ens när stigen gick några decimeter från ett stup utan någon som helst typ av skyddsräcke eller dylikt.
Tidigare har jag haft ganska stora problem med trötthet när loppen startat på kvällen. Under UTMB kändes det inte alls aktuellt att sova. Huvudet jobbade på högvarv hela tiden. Tyvärr var den mest intresserad av att övertala mig att inte fortsätta. I vanliga fall brukar jag trivas med mig själv, men denna gången var jag inte alls kompis med mina tankar.
Utrustningen
Det mesta funkade klockrent. (Det får nog bli ett separat inlägg om all utrustning.) Skorna var dock inte optimala. En mer ombonad sko hade inte skadat. Framför allt runt hälen tog jag mycket stryk med blåsor som dök upp redan tidigt i loppet. Tårna klarade sig utmärkt i Salomon Sense 4 Ultra SG.
Tyvärr höll inte materialet på ovansidan av skorna. Uselt med tanke på att de bara varit med under 30 mil sammanlagt. Som tur är kunde jag reklamera skorna hos Sportamore där jag köpt dem. Hatten av för bra service.
Stavarna var ett måste, framför allt när det var riktigt brant och tekniskt. Trodde jag skulle ha mer nytta av dem i nedför, men det kändes inte helt naturligt. Jag blev aldrig trött i armarna av att bära dem. Det största problemet var att komma ihåg att ta med sig dem vid kontrollerna.
Energin
Tyckte jag åt mycket vid kontrollerna och fick i mig gel och Tailwind ute på banan, men intaget styrdes nog mer av distansen än tiden man var ute. När jag nu i efterskott tittar på hur lång tid det tog att ta sig mellan olika punkter på banan blir jag nästan chockad. Jag får tänka om till nästa gång.
Efter loppet
Direkt efter loppet kände jag mig fortfarande pigg i huvudet. Vi åt middag och var nog inte tillbaka i lägenheten förrän 21, sedan blev jag en zombie och slocknade ganska snabbt. Sömnen var orolig. Den molande värken i benen efter ett så här långt lopp kom som ett brev på posten. Sömnproblemen fortsatte i ett par nätter till. Jag kände mig trött, seg och hungrig i ungefär en vecka efteråt.
Fötter och vrister svullnade upp, precis som efter det första 100 miles-loppet för snart två år sedan. Framsidan av låren var ordentligt stela i några dagar. Efter 5 dagars vila smög jag igång med löpningen igen. Vissa tår var fortfarande bortdomnade, vilket var en lite annorlunda upplevelse.
Jag vill definitivt ha revansch och kommer söka till nästa år med största sannolikhet. Poängen har jag redan tack vare årets UTMB (4 poäng), BUM 100 miles (4 poäng) och förra årets alla 100 miles-lopp.
Vilka gaiters är det du kör?
Snygg väst! Jag kan föreställa mig när folk frågar ”Vad är det för något”, och pekar på loggan. Sen att frågeställaren svimmar, när du förklarar. 🙂
Tror de heter Inov-8 Debris Gaiters 32.
Man får en t-shirt när man hämtar nummerlappen. Alla går omkring med den innan loppet. Efter loppet toppar alla upp med västen när de stolt haltar omkring på stan 🙂
Ok, tack. Undrar om det inte är de jag har. får kolla.
Det är ungefär så på Ironman också. Man är stolt som en tupp i sin finishertröja.