Lopprapport: Black River Run 100 miles 2014

Jag börjar med den korta versionen av Black River Run för dig som inte orkar läsa:

Kort lopprapport från Black River Run

Om du har några minuter över följer nu den något längre versionen.

Starten för Black River Run

Vid starten bestämde jag mig för att köra varven i 6:30-tempo och försöka hålla det under första delen av loppet. Det blev inte riktigt så. Halvvägs in på 3:e varvet började magen klucka och bete sig allmänt konstigt. Svetten rann och benen kändes tunga. Inget ovanligt egentligen. Jag brukar ha en svacka efter 4-5 mils löpning, innan kroppen riktigt hunnit förstå vad som är på gång.

Det fick bli ett toalettbesök vid varvning. Första loppen då jag faktiskt behövt göra ett sådant stopp, fler skulle det bli under dygnet…

Beslutade mig för att ta ett lugnt återhämtningsvarv eftersom jag kände mig allmänt låg. Tyckte jag följt min energiplan ändå dök det upp krampkänningar i baksidan av låren t.o.m. när jag gick. Jag hängde på Remy större delen av varvet. Samtidigt som vi snackade om Tromsø Skyrace, Arctic Ultra och andra lopp förde jag hårda förhandlingar med mig själv om inte bryta efter halva distansen.

Det fick bli storfika innan 5:e varvet. Kaffe, ostmacka, potatis doppad i salt, Grape Tonic… Kraften började återvända. Jag kunde mata på som jag brukar. Humöret var på topp igen. Jag hade sällskap med David som jag träffade för första gången under Black River förra året. Vi tuffade på riktigt bra.

Lyckan varade i ca 4 mil. Mörkret föll och pannlampan åkte på. Jag hade knappt hunnit tänka att det inte var några problem att springa i skogen innan jag sparkade i en rotjävel med full kraft. Hej då stortånagel.

Kluckandet återvände och tydligen hade jag råkat svälja Chewbacca också med tanke på alla ljud som kom från magen. Det blev ett nytt toabesök efter 7:e varvet.

Nattlöpning under Black River Run 2014
Foto: Per Johansson

Problemlösandet fortgick utan att jag riktigt hittade den rätta pusselbiten. Så fort jag åt något blev allt värre. Resorb lugnade magen, men gav ingen energi. Åttonde varvet var tufft. Tröttheten började komma. Dimman gjorde att man knappt såg något i pannlampans sken.

Jag bestämde mig för att inte äta något de två sista varven. Det skulle givetvis leda till en bonk. Magen knorrade och vred sig. Jag var tvungen att sätta mig bakom en sten i skogen ett par gånger under näst sista varvet.

Ögonen ville dra för gardinerna hela tiden. Skuggorna började spelade mig spratt längst med Svartån. Jag förstärkte klädseln inför avslutningen. Den skulle bli kall och långsam.

Demon under Black River Run

Det ljusnade och många kunde tassa på snabbare igen. Jag blev passerad av flera stycken. Det fanns inget mer att ge. Kroppen var helt tom. Sista varvet kändes som en zombie walk. David lyckades dock peppa in oss på en tid under 23 timmar.

Black River Run 100 miles 2014

Efter målgången vågade jag inte äta något utan duschade och tog mig hem så fort som möjligt. Några rostmackor och lite sömn räckte för att allt skulle kännas bra igen.

Packad ultravaska

Lärdomar från Black River Run

  • Spring inte lopp bara för att du måste. Black River genomfördes främst för att ha chansen att komma in på diamantlistan på The Swedish 100 mile Challenge. Hjärtat var inte riktigt med i Västerås.
  • Om magen inte är med på noterna så rasar allt. Hmm… Magen och energiintaget har ju varit mitt främsta vapen under mina tidigare lopp. Det är dags att testa Imodium nästa gång det börjar barka åt skogen.
  • Det funkar fint att springa 100 miles i Salomon Sense Pro. Jag fick bara ett par små blåsor på utsidan av hälarna. Under loppet var jag tvungen att släppa på snörningen eftersom att de tunna skorsnörena började irritera ovansidan av foten.
  • Man behöver alltid nya mål. Jag tror jag bestämde mig för att skicka in en anmälan till UTMB 2015.

Arrangemanget var toppen, funktionärerna hjälpsamma och peppande. Det enda som skulle kunna bli bättre är antalet bord där man kan ställa sina saker. Det blev ganska trångt vid varvning första halvan av loppet eftersom det var fler som deltog.

Kristian

Om Kristian

Jag gillar att springa, helst långt. Ibland blir det ultralångt. Löpning är helt klart den bästa terapin och jag har tydligen en hel del att reda ut. Följ mig på Twitter, Google och Facebook.

Prenumerera på inläggen via RSS, Feedly eller e-post.

  • Andreas Ehnsiö

    Här pratar vi pannben. Riktigt starkt jobbat Kristian!

    • Tack Andreas. Pannbenet var med som tur var och så hade jag fint sällskap på slutet.

  • Stefan

    Bra jobbat! Sista 2 varven, det är ju mer än 3 mil Längre än vad de flesta sprungit i ett sträck!