Åland Marathon är ett riktigt pannbenslopp. Vändbana utan en påhejande publik ställer lite krav på knoppen. Det gäller att underhålla sig själv helt enkelt. I år kommer det dock att krävas extra mycket pannben om jag ska lyckas ta mig runt.
Uppladdningen har minst sagt varit usel, men det är bara att gilla läget. Status innan söndagens start är följande:
- Jag har inte sprungit en enda meter de senaste 15 dagarna.
- Lilltån gör mest ont på morgonen. Loppet startar kl. 08:30.
- Landsvägen man springer på sluttar åt vänster. Vänster fot får alltså ta mest stryk. Min stackars tå sitter på… *trumvirvel* vänster fot.
Just nu är lilltån inplastad i en Compeed-aktig ”andra hud” som ska skydda mot skav osv. Jag kommer testa att springa ett kortare pass på fredag för att avgöra om det är någon idé att hämtar nummerlappen överhuvudtaget. Resan till Åland blir av oavsett deltagande.
Shit vad tradigt! Har du kollat sänkan eller vad det heter (blodet)? Man kan ha rätt aggressiva basilusker på fotsår. Kanske läge för någon antibiotika?
Eller ännu hellre att skiten bara försvinner så du kan kuta på Åland.
Krya tån!
Jag var och visade upp den på vårdcentralen i tisdags. Allt känns bättre, men det går för lååångsam 🙂